Vet ni vad jag är för något? Jag är en Vardagsföreläsande man. Det är ett nedsättande uttryck, som man med fördel kan använda på ett klassiskt härskartekniskt sätt, om man vill trivalisera en någons åsikter. Förutsatt att denne någon är en man förstås.
För så här är det: Alla vita män befinner sig i toppen av en maktstruktur, under dem befinner sig alla kvinnor. Lägg särskilt märke till att en man som städar toaletterna på Institutionen för genusvetenskap vid Umeå universitet befinner sig högt över Hillary Clinton i den maktstruktur vi talar om här. Om städaren är av utländsk härkomst och det faktum att Hillary Clinton är amerikan problematiserar visserligen resonemanget något, men inte tillräckligt mycket för att det ska vara relevant.
Tillbaka till Den Vardagsföreläsande Mannen: Han finns på bloggar, han är kanske journalist, han är medelålders och han är HELT ointressant. Anledningen till att han är helt ointressant är att han inte befinner sig underst i den, till stora imaginära, maktstrukturen. Bara människor i botten av maktstrukturen är (i princip!) intressanta, angelägna, roliga, älskvärda och goda. Vilka är de då – De som befinner sig längst ned i maktstrukturen? Är det den hemlöse heroinisten i parkeringshuset som huttrar bakom den tyska bilen i parkeringshuset, utan lägenhet, inkomst och framtid, men med en sjukdom som kommer att döda honom – eller henne? Nej, Han har haft sitt roliga. För mycket Ulf Lundell där. Hajtandshalsband och dunka-dunka. Är det den papperslöse flyktingen. Han (eller hon) som flytt från krig och tortyr eller ”bara” från utsiktslös fattigdom och hunger i sitt födelseland? Nej, naturligtvis inte.
Underst i maktstrukturen befinner sig, tämligen överraskande kan man tycka, personen som dikterat principerna över hur maktstrukturen (och ej att förglömma: Satir) fungerar: Kulturtanten.
Kulturtanten är högutbildad, men underbetald. Hon är naturligtvis inte lika underbetald som många andra kvinnor och för den delen män. Men hon är likväl en person vars inneboende potential förvägras av hälften av befolkningen.
Ja, av mig. Och – naturligtvis – alla andra män.
För när jag går på arbetsintervju som kommer jag att få jobbet. Det kommer inte kulturtanten. Jag har aldrig fått ett nej, ett avslag, en refusering, eller ett ”Ring inte oss, vi ringer dig”. Det är därför exempelvis biblioteksvärlden formligen kryllar av buffliga svinaktiga män som verbalt och fysiskt misshandlar sina fåtaliga kvinnliga kollegor. (Visste ni att lila – den officiella kulturtantsfärgen – från början antogs för att kamouflera de blåtiror och blåmärken som kulturtanter fått när de misshandlats svårt av de notoriska band av kapitalist-våldtäktsmän som ofta frekventerade bokcirklar och näverslöjdsfestivaler på 1970-talet?).
Som man, i synnerhet som vardagsföreläsande man, gör jag mig alltid hörd på en kvinnas bekostnad. Varje gång jag uttalar mig – tvingas en kvinna till tystnad. Varje gång jag skriver att jag gillar något, så tvingas en oskyldig oskuldsfull kvinna att prostituera sig. Varje gång jag säger att jag ogillar något darrar alla kvinnor av skräck på grund av min oberäkneliga och okontrollerbara vrede. Det är så världen fungerar: Jag tar för mig, skrattar högt, skiter i konsekvenser, tar till våld, mördar, vältrar mig i rikedom, svullar. Inte bara jag. Alla män. Den där tyste stammande killen som lever mellan sina hörlurar, han vars huvud spolas i toaletten i maktlekar med deltagare av båda könen – han med. Gå fram till honom och spotta på honom, kvinna! Det har han gjort sig förtjänt av! För vet du, han skriver saker. Saker han känner, som han inbillar sig har relevans – för att överleva. För att orka. För att de ger resonans mot revbenen i en värld där inget han någonsin har yttrat har gjort något avtryck.
Precis de sakerna som kulturtanterna har patent på.
hahahahahaaha, oj oj.
ReplyDelete