I förra veckan la jag märke till att det satt ett fåtal människor i mitten av Nordstan, alltså där de fyra ”gångarna” möts – där som det snart kommer stå en gigantisk plastgran och sprida falsk gemytlighet bland stressade julhandlare. Första dagen jag såg dem var de bara en handfull och en av dem – en smal tjej i dreads och orange t-shirt var i samspråkade familjärt med två poliser som artigt kvävde gäspningar och snurrade på batongen som i en Charlie Chaplin-film.
De samlar väl pengar, tänkte jag, till Amnesty eller Världens barn eller för att finansiera sin dockteaterturné i Rumänien. (Allt överskott till barnhemsbarnen!)
Nobla syften. Även om det slog mig att det där med överskott kanske var i optimistiskaste laget.
För varje dag blev gruppen i mitten av Nordstan fler och fler. De satt där nu – som hippies i väntan på en Grateful Dead-konsert. De hade vecklat ut flaggor och allsköns parafernalia och lagt bredvid sig på golvet.
Fortfarande skänkte jag dem inte överdrivet mycket uppmärksamhet under min golgatavandring på lunchen.
Igår, när jag gick från arbetet passerade jag dock så nära dem att jag äntligen kunde läsa vilka de var. Vet ni vilka de är? Det kanske ni vet? Det kanske har stått i tidningen (förutsatt att ni bor i Göteborg, förstås)?
De var..: *högtidlig röst* Occupy Nordstan!
Visst är det roligt? De såg inte alls ut som de där gorillorna och zombiesarna som man sett på pressbilder från New York. De såg ut som helt vanliga, eh… hur uttrycker jag mig här utan att bli raljant… sådana som inte tycker att kroppsbehåring är något att skämmas över och frigör sig från ångest genom afrikansk dans.
Nu ska jag inte på något sätt hävda att jag tog mig tid att sätta mig in i deras egentliga budskap, men jag förstod att det var ”hög tid att göra något nu”.
Göra vad? Jag är inte helt säker, men jag kan gissa: Det är högtid att ägna sin tid åt att sitta på golvet i mitten av norra Europas mest deprimerande köpcentrum istället för att vara A. Girig B. Korrumperad C. Fåfäng (samt mån om sin hygien)
Egentligen har jag, som jag sagt i ett tidigare inlägg, inte så mycket emot rörelsens budskap (om man nu kan tala om en enhetlig rörelse). Jag är också heligt trött på pengars makt, korruption, ”mycket vill ha mer”, skuldsättande och vårdslös spekulation.
Problemet är bara att när jag ser de här människorna vill jag genast marschera in i närmaste affär (Design Only) och okynnesköpa en Ralph Lauren-skjorta.
Jag vet inte varför jag reagerar så här. Jag motstod dock impulsen och kom hem med en Konsum-kasse med mat istället.
Jag tror de som ”protesterar” hoppas att de är med om en epokavgörande våg. Vad som avgörs är inte relevant. De vill att 2011 i framtiden ska nämnas på samma sätt som 1968 nämns idag. Vad hände egentligen 1968? Svarta människor protesterade för mänskliga rättigheter i USA (a good thing), tjeckiska studenter protesterade mot en grym oppositionsmakt (inte helt populärt att ta upp i vissa radikalromantiska kretsar), franska studenter kastade rutten frukt (och betedde sig helt sonika så som fransmän oftast gör).
På Kårhuset i Stockholm låste Anders Carlberg in sig på en toalett och surade (tills han kom ut och fick ett högavlönat arbete som dagisfröken till tonåringar på glid).
Hittills under 2011 har engelska ungdomar plundrat sin lokala tvspels-affär, folk sminkade till Frankenstein har spelat gatuteater på Wall Street och du har gått med i en Facebook-grupp som heter ”Vi är 99 procent”. Radikal skit. Och, nu har några Albert och Herbert-lookalikes satt sig i mitten av Nordstan.
Jag hoppas att det hjälper. Jag hoppas samhället blir mer solidariskt, generöst, öppet, tolerant och mindre byråkratiskt (fast det sista är jag inte säker att sittprotesterarna håller med om), men jag är lite skeptisk på att strategin fungerar som något annat än distraktion för dem som deltar. Men låt inte mig komma och störa, jag är bara på väg tillbaka till min plats i hamsterhjulet. Ni får gärna befria mig.
Varför raljera över dem som reagerar? Det här är så typikst svenne banan medleklass som det bara kan bli - att sucka åt dem som försöker göra något.
ReplyDeleteJag antar att dessa demonstranter, occupanter känner att något är skevt i världen och de hoppas på en förändring. De har kanske inte kunskap eller kanaler för att föra fram sitt budkap genom politiken. De vill synas NU, få uppmärksamhet, för att vi andra också ska "vakna" och därigenom hjälpa dem. Hjälpa oss själva till bättre värld. Vi, eller dem, som sitter på makten.
Jag tycker inte heller att hippiestilen är det snyggaste modet. Jag sitter inte i någon galleria och occuperar, för jag sitter nämligen på mitt jobb. Men jag gillar att någon orkar göra något!
De som sitter på makt och kapital har inte dreads. De har kostym. De har ett välutvecklat språk. De sitter i en en sunkig galleria, utan i Rosenbad, Bryssel eller Vita Huset. Men jag anser inte att de gjort ett så bra jobb där alltid.
När jag ser sådana härligt naiva ungdomar tänker jag bara:
ReplyDelete"Ja, ja. Jag har också suttit på motorvägen framför lastbilar och blockerat trafiken. Jag har också spelat gatuteater för att protestera mot orättvisorna i världen. Nu växer snart upp, och lär er att kanalisera ert motstånd på ett mer effektivt sätt. Gå hem och duscha nu. Seså. Shas!"