Det här årets finaste musikupplevelse hittills är den anspråkslösa lilla truddelutten Circeling the Sun med den lika anspråkslösa orkestern Jonny (med Norman Blake från Teenage Fanclub och Euros Childs från Gorky’s Zygotic Mynci).
Jag kom att tänka på den låten när jag såg Medan åren går på bio igår. I en scen sätter filmens lyckade huvudperson, Tom, att historia blir mer och mer relevant ju äldre man blir, ju närmare man kommer det oundvikliga inträdet i historian.
Tom och hans fru Gerri är ett lyckligt medelklasspar som närmare sig pensionsåldern som omger sig av mer eller mindre olyckliga vänner. Alla tycks de likt den där Jonny-låten cirkulera i universum utan mål och mening, med Tom och Gerris kök som enda fasta punkt.
Filmen, som saknar både egentlig början och slut, visar bara ett år i deras liv. Ett år där deras 30-åriga son skaffar en flickvän, till Gerris arbetskamrats förtret (själv skaffar hon en liten röd Vauxhall Vectra), Toms brors fru dör och de bjuder ned brodern till sitt hem i London från Derby för att stötta honom i sorgen och slusken Ken kommer på besök och blir svettig och full. Jag ni ser själva. Det är hur roligt som helst, förutsatt att man gillar brittisk kitchensink-drama där folk äter trekantsmackor, dricker lager direkt ur burken och är deprimerade.
Lite på samma sätt fungerar Jonnys vårdslöst fantasifullt betitlade skiva ”Jonny”. Den gestaltar med utstuderad precision marmite-mackans färd med den brunt klibbiga sidan nedåt naturligtvis) mot heltäckningsmattan. Likt en pubtoalett är det väldigt lite som är nytt eller fräscht, men en hemtam känsla av att höra hemma träffar öronsnäckan ungefär på samma sätt som när den gula strålen träffar den blågröna pissoartvålen i den rostiga rännan.
No comments:
Post a Comment