Lock Up the Wolves

Om jag skulle säga en sak som jag saknar från min adolescens skulle det vara dagarna, kvällarna och nätterna som vi inte gjorde något särskilt hemma hos Pusjkin. ”Inte något särskilt” är ett paraplybegrepp som innefattar meningsfulla aktiviteter som att spela fyrmannawhist, lyssna på Van Halen och dricka folköl. Men också spela äckelspelet – en variant av poker där man får inmundiga saker som exempelvis tre matskedar majonnäs eller en matsked vitlöksalt efter att ha förlorat en omgång. Endast ett glas vatten per person och omgång.

Pusjkin bodde med sina föräldrar och en ytterst oberäknelig katt i en röd villa på Runhällsgatan. Utanför huset stod ett tjog begagnade Saab-bilar av olika årsmodeller, alla mer eller mindre obrukbara. Man kunde trilla in hos familjen under vilken under dygnets timmar som helst i stort sett. Ibland kanske Pusjkin sov, eller var i duschen i ett par timmar, men då hängde man ju bara ett tag och spelade kort tills han anslöt. Sedan spelade vi mer kort.

Så här i efterhand känns det som om vi i ganska stora perioder spenderade all vår lediga tid hemma hos Pusjkin: helger, lov och somrar. Men kanske var det inte lika ofta som minnet vill låta påskina. Jag minns ju att vi spenderade en massa kvalitetstid hos Björn med att kolla på Simpsons, hos Daniel lyssnandes på Testament och spelandes kort och hemma hos Matte och tittade på Wimbledon, fjåkelbjåtingen och medan han åt pepparbiff. Matte gjorde tre saker: Han åt pepparbiff, kliade på en svart basgitarr med för många strängar och grymtade över en kortlek. Matte var alltid med. Vi var hemma hos Mogne Erik också ibland. Där lekte vi mörkergömme… Vi var 16-17 år, men torslandaiter är inte så mogna (inte ens Mogne Erik). Eller var. Nu för tiden bränner de ned sin skola. Det hade vi aldrig vågat göra.

Det här otvungna med att bara kila över till någon utan att planera det eller ”ha en anledning” är något som jag saknar. Varför gör man inte så längre? Kanske för att man ska ha ett liv istället. Ett liv i det här sammanhanget betyder att se på Halv åtta hos mig och dammsuga en gång varannan vecka.

Jag och Pusjkin ses fortfarande, men inte lika ofta. Vi går på alla GAIS hemma-matcher och en del konserter och ibland dricker vi öl. Pusjkin kan allt om öl. Överhuvudtaget kan Pusjkin väldigt mycket om väldigt många saker. Han är lite som en uppslagsbok. Dessutom är han ypperligt ressällskap om man ska åka någonstans, förutom när han drabbas av märkliga symptom på franska tågstationer.