The Ugly Game

Ibland, i synnerhet när jag läser löpsedlar som avhandlar Zlatan Ibrahimovics privatliv så känner jag det där stinget av förakt inför fotbollen som alla dem som gärna förklarar att fotboll är 22 män(niskor) som jagar en boll, troligtvis känner.

Jag har inget emot Zlatan, varken som fotbollsspelare eller människa, men det är något med honom – kanske det så många i media verkar tycka är star quality – som för mig utstrålar ”genuint ointressant snubbe”.
I flera medier idag rapporteras om Zlatans kommande självbiografi och alla tycks ense om att det saftigaste kapitlen är de som handlar om Zlatans bråk med FC Barcelonas tränare Pep Guardiola. Ni kan själv läsa på valfri kvällstidningslöpsedel vilken sterilitetsanklagan Zlatan riktat mot sin förre tränare. Det är inte bråket i sig som är intressant. Det är det faktum att professionella fotbollsspelare med löner som överträffar alla människors vildaste fantasi utvecklar ett Peter Pan-komplex som saknar motstycke.

I Göteborgsposten redogörs för hur Guardiolas princip att fotbollsspelarna inte ska köra sina Ferraris eller Porschar till träningarna – detta för att spelarna ska behålla fötterna på jorden. Det känns nästan svenskt i sin tankegång. Jag älskar dock tidningens ordval när de skriver att det här var ”förhållningsorder som den motorintresserade svensken hade svårt att anpassa sig till”! Den Motorintresserade Svensken! Det är samma vördnasfulla språkbruk som inför kungligheter..: Prins Bertil – Motorprinsen.

Zlatan Ibrahimovic: Multimiljonären, framgångssagan, invandrarpojken från Rosengård, det fotbollstekniska geniet, sanningssägaren, vardagsfilosofen, trebarnsfadern, jägaren och motorentusiasten.

Det är inte konstigt att alla vi misslyckade män vill läsa om hur Zlatan bytt fil utan att använda blinkers – en rebellisk symbolhandling! Och då finns de där – sportjournalisterna – som låter oss ta del av den här informationen: Patrik Ekwall som en dregglande knähund uppkrupen hos pappa Zlatan. Robert Laul – mannen som ser sig som journalistikens Keith Richards – med vässad penna och en gåva från svenska folket med sig på presskonferensen.

Nej, jag är inte ”avundsjuk” – jag är genuint glad för att det går att komma från en av Sveriges svåraste uppväxtmiljöer för att ”lyckas” på alla plan.

Zlatan är bortom alla tvivel den störste fotbollsspelare som Sverige producerat. Ulf Det-var-bättre-förr-berg på GP kommer referera till Gre-No-Li, Nerv-Tobbe och Kurre Hamrins mål mot Västtyskland och säga att det inte går att jämföra nu och då. Men det gör det visst. De (sportisar) tränar mer och effektivare nu – och är följdriktligt bättre fotbollsspelare. Allt utvecklas – i synnerhet när det omsätter miljarders miljarder.
Men Zlatan är också själva symbolen för fotbollens död – för ikoniseringen av enskilda spelare istället för enskilda lag – vilket antagligen är lika sjukt – men som nostalgiker som jag värnar fullt ut om.

I framtiden kan vi via interaktivitet rösta på om Lionel Messi ska spela för Manchester City eller Barcelona i första kvartsfinalen av Champions League – om laget han spelar för åker ut kan vi rösta in honom i laget som gick vidare till nästa omgång. Vi gör så med alla spelare. Spelarna är enskilda firmor och det avgörs via röstning och pengar var de ska spela inför VARJE match.