Burgårdsparkens gröna paradis

Det har de senaste dagarna talats en hel del om att det behövs en ny modern inomhusarena i Göteborg. Ja, alltså, jag har inga illusioner om att den här diskussionen sträckt sig utanför den imaginära triangeln Gustaf Adolfs torg-Polhemsplatsen-Götaplatsen i Göteborg. Det har den alldeles säkert inte gjort, men inom det här området har diskussionens vågor gått höga.

Det finns som så ofta två läger. Ett som helt enkelt tycker att det för dyrt och att pengarna borde gå ”någon annanstans”. ”Någon annanstans” betyder i skrift oftast sjukvården eller skolan, men i muntligt tal betyder det oftast att man vill sänka kommunalskatten med 50 öre.

Det andra lägret huserar dem som oroar sig över att Götebrorg ska halka efter (ytterligare!) som evenemangsstad.
Lady Gaga valde Malmö före Göteborg!
Det hölls en tre-stegsgala i Växjö istället för i Göteborg!
Man skulel kunna tro att den här gruppen endast utgörs av langosförsäljare och affärsidkare som säljer t-shirts med popgruppers namn på ur en hockeytrunk, men så är inte fallet. Min vän Erik var nära sanningen när han på Facebook skrev ”Evenemang är opium för Socialdemokrater”. Det är alltså cirka 40 procent av Västsveriges befolkning som återfinns i den här gruppen.

Förr om åren led Göteborg av ett gravt Stockholms-komplex, det här komplexet lever kvar och är inte sällan väl synligt på den här bloggen – och följdriktligt – inne i mitt huvud. Jag älskar att hata Stockholm. Men de senaste åren har snarare den inte längre fullt så spirande Göteborgsandans® mest gamängiga företrädare istället alltså vänt nervösa blickar söderut mot Malmö.

- De har byggt ett jättehögt vridet hus!
– Vi måste bygga ett ännu högre ännu mer vridet hus!
– De har byggt en bro till Danmark!
– Vi måste bygga en bro till… ett annat skandinaviskt land! (Under utredning vilket).
Och inte minst:
– De har byggt en jättedyr ishockeylada till sitt undermåliga ishockeylag och tagit dit Lady Gaga!
– Vi måste bygga ett rymdskepp till vårt undermåliga ishockeylag, låta Jean-Michel Jarre och Ingvar Oldsberg inviga det och sedan ta dit… Bonnie Tyler… eller vilken go’ rockartist nu är populär i alla åldrar. (Sanne Salomonsen, Louise Hoffsten? Anastacia!)

Om man inte syns så finns man inte. Det bästa sättet att synas och att locka turister (värmlänningar i tältstolar som dricker ljummen burköl i väntan på Rolling Stones och tyskar som köper med sig öl och korv från Das Vaterland och alltså därmed inte gynnar den västsvenska ekonomin, men det är en annan femma) är att anordna stora Evenemang®.

Göteborgare är självutnämnda experter på evenemang. Som vanligt ligger det här nära till hands att skylla allt på det där vedervärdiga självförhärligande vitblåa fotbollslaget som appellerar till barn i den bohusländska arkipelagen och röda politiker eller fackligt aktiva på klassresa.
Jag har ingen lust att gå igenom de bravader som nämnda fotbollslag gjorde under 1980-talet och delar av 1990-talet, dock har dessa lämnat spår av hybris i den här staden som staden fortfarande lider av. I synnerhet som det sammanföll med att Bruce Springsteen rockade socialdemokratiskt på Ullevi 1985 och Little Steven hade en jättestor rolig sombrero gjord av plast på sig och hela årtiondet andades optimism, yuppies, Domus-Paleys och högkonjunktur

Den enda staden med en mer missriktad hybris än Göteborg torde väl vara den synnerligen deprimerande orten Borås. De byggde en Pinocchio-staty som för att accentuera den lögnaktighet och världsfrånvändhet som bygdens invånare är (ö)kända för. Men låt oss inte vara elaka mot boråsare – Det är straff nog att vakna upp i Borås varje morgon.

Låt oss istället knyta ihop säcken genom att jag guidar er till vad ni ska tycka om den nya inomhusarenan på Evenemangsståket i centrala Göteborg:

Jag bryr mig fan inte.