Jag har installerat Runk eeper i min Android och ska börja blogga om min löpning

Några av mina bättre vänner har följande avundsvärda undermedvetna levnadsstrategi: De gör ett val – sedan koncentrerar dig sig hårt på att övertyga sig själva att de har gjort rätt. Ibland, ytterst sällan, krackelerar fasaden och de drabbas av grubblerier. Dessa grubblerier, som kan jämställas med den troende människans religiösa dubier, delar de oerhört sällan med sig av till någon annan. De svettas ut dem som man gör med en besvärlig febertopp.


Jag avundas det här förhållningssättet till livet och vår existens oändliga val, tvång, halvval och direkta hotfullheter.

Själv attackerar jag problemen på följande högst oadekvata vis: Jag funderar, blir cynisk. Jag gör sedan motvilligt ett val som jag är övertygad om är fel – eller som jag inbillar mig att jag är tvingad att göra. Sedan gruvar jag mig – i år – över att jag gjort fel val. Självömkande tröstar jag mig sedan med att valet är oåterkalleligt och att jag får svettas ut det – som en febertopp – i resten av mitt liv.

Dessutom är jag besatt av tiden. Tiden som passerar, tiden som man aldrig får tillbaka, tiden som brinner ut. Det är en paradox, eftersom jag är en mästare på prokrastinering. Min uppfattning av en väl tillvaratagen dag var upp i myndig ålder att sova till klockan 12, lyssna på tre skivor, titta på idiotisk tecknad tv, lyssna mer på en skiva till, duscha, gå hem till Pusjkin och spela kort och lyssna på musik till 04:30.

Tiden hotar, den är en rusande vrålande motor, plötsligt slänger någon i en växel och man är fem år äldre. Inget förändras dock. Midjemåttet går upp och ned och man tycker att ens vänner lyckas bättre och bättre i den charad som har en tendens att likna den gamla svenska såpoperan Svenska hjärtan. Artister upphör att vara coola, bra, livsviktiga, snygga, fräna och reduceras till att bli ”duktiga”. Peter Jöback är duktig och hans julskiva är trevlig.

Längtan att kunna köpa en Chicken Vindaloo mitt i natten på Manhattan falnar och man oroar sig mer för prostatan, barnomsorgen och om man ser tjock ut i sina beiga chinos.

När blev jag en man som bär chinos? Glasögon? När började jag bry mig om vilken matvaruaffär jag handlar i: ”Jo, Ica är ju mycket fräschare än Coop, men jag gillar verkligen Coops Änglamarksprodukter! Hemköp i Nordstan är så klaustrofobiskt – dessutom är det konstant lamadjursfestival i kassakön, men Willys är ju inte så illa längre. Lidl har ett par riktigt privärda produkter! Jag köpte en cheddar där som…” Please feckin’ kill me.

Jag brukade gilla läsk och chips och vingummin. Jordnötssmör. Det var hela min jävla kostcirkel. Nu tänker jag på sockerinnehållet. Inte mer än 10 kolhydrater på 100 gram!

Begrav mig i ett radhus, bind fast mig i mysfåtöljen och spärra upp mina ögon, Clockwork Orange-style, framför X-Factor. Jag vill också pornografiskt mysäcklas av den televiserade dumheten – Gunilla Persson, Chippens fru, Idol-mongot som sjunger som en ängel (ja, som ett IFK-fan från Lindome), danska gravida 16-åringar. Låt mig tycka som alla andra! Varför tar vi emot somalier istället för att skicka fler mediokra idrottsmän till OS? Skandal! Jag vill rasa. ”Jag är inte rasist, men…”

Vad har Glenn Hysén att säga om saken? Anton Hysén då? Varför har inte Linda Rosing och Carolina Gynning knullat i min tv på 20 minuter? Jag grät när jag fick höra att Carolina Klüft lagt av. Rhapsody in Rock, 79 kronor på Statoil? Ja tack! Jag måste bleka mina tänder och börja springa. Jag älskar att springa. Jag ska springa Göteborgsvarvet, Stockholm Marathon. Då blir den i golvet tappade spegeln hel.

Jag vill känna samhörighet. Till varje pris.