Oh, Carol

Jag föraktar mig själv lite för vad jag nu ska skriva.

Nätverket 50/50 ondgör sig, i en obligatorisk artikel i dagens Göteborgs-Posten, över det faktum att 75 procent av artiserna på Way Out West är män. Jag vet att jag kommenterat det här tidigare. Jag vet att jag borde släppa det. Jag vet att yadda-yadda-yadda för-ett-gott-skäl.

Men vi gör så här istället. Lite interaktivitet, du som läser det här kan göra det själv eller du säga till en vän att göra det: Sätt ihop en egen fiktiv festival där 50 procent av musikerna som framträder ska vara kvinnor. Titta på Way Out Wests hemsida och räkna hur många artistnamn som deltar.

Inte så svårt?

Okej.

Men reglerna är så här: 50 procent av ALLA musiker på scenen ska vara kvinnor alltså inte bara de i rampljuset. Att hitta 50 procent kvinnor som sjunger är kanske inte så svårt, men i den här festivalen ska 50 procent av alla gitarrister, basister, trummisar, klaviatursspelare, DJ:s, vilka instrument ni vill vara kvinnor.

Okej. Sätt igång. Kommentatorsfältet här nedan är öppet! Spread the Word!

Jag ska inte säga att er festival (glöm inte att den ska sträcka sig över fyra dagar och innehålla lika många artister som Way Out West gör!) kommer bli ganska kass.

Ni kanske har järnkoll. Sheila E är ju given, eller hur. Hur får ni hit Carol Kaye förresten? Världens bästa elbasist. Hon är 77 år gammal. Ni känner väl till Carol Kaye? Inte? Vad genant.

På hur många sätt kan man uppskatta en person som hoppar?

Mats Nyström – denna tv-sportens Fjant (Fjant, som trollet i Trolltider i tomteskogen) – till Mats Olsson – musikjournalistikens Leif GW Persson fast med populistiska tv-soffåsikter om idrott:


”Mats, varför har du tidigare uppskattat Isinbajeva så mycket?”

Vi stannar där. Mats O:s svar är ointressant. Naturligtvis är det ointressant. Av två skäl:

1. Svaret är uppenbart

1½. På hur många sätt kan man uppskatta en stavhoppare?

Svaret är uppenbart där att Jelena Isinbajeva fram tills alldeles nyligen har varit en fullkomligt överlägsen idrottare i en tämligen endimensionell idrott. Hon har sedan 2003 28 världsrekord, 2 OS-guld, 2 VM guld och EM guld. Lägg därtill ett antal guld från olika tävlingar inomhus vilka inte värderas lika högt.

DÄRFÖR, Mats N; har folk som är intresserade av stavhopp uppskattat Isinbajeva så mycket…

Carolina Klüfts man höll på med stavhopp. Kommer ni ihåg det. Patrik heter han. Han misslyckades, svor, bröt stavar och gjorde sitt bästa för att synas snett bakom sin gulligulliga flickvän, sedermera fru. Få uppskattade honom. Förutom Carolina då, får man anta.

Återigen: En stavhoppare uppskattas för hur högt hon eller han hoppar med den där jävla staven – Ännu mer uppskattas de om de hoppar högst på tv-sända stora mästerskap – samt gärna flera mästerskap i rad!

Mer magi än så finns det inte. Jag är ledsen. Är man djupt nere med stavhoppet (vilket ingen av Facebooks nationalistiska flaggviftarsupportrar är) kan man naturligtvis uppskatta hennes perfekt tajmade löpningar, hennes sätt att sätta i staven och, eh ja, svinga sig högt upp i luften och – occasionally – över ribban. Jag antar att man till och med kan uppskatta hennes landningar, men då tror jag att vi närmar oss beachvolleyboll-estetik.

Måste jag dissa friidrott? Ja. Det är en osund och fascistoid kroppsdyrkan som ligger till grund för den sortens idrott, sedan får ni säga vad ni vill.

En fotbollsspelare kan uppskattas av tusen anledningar. Att han gör mål, att han är teknisk, hans passningar, löpningar med eller utan boll, hans nickar, försvarsspel, räddningar… Du kan vara 1.60 eller 2.10 och vara en bra fotbollsspelare. Det kan du inte vara om du springer 100 meter.

På fredag klockan 23.59 avgår Gårdakvarnens buss till Sundsvall på lördag eftermiddag. 39 personer hade igår tecknat sig för att åka med när Allsvenskans bottenlag möter tråk-gifarna på plastmattan i Sundsvall. GAIS kommer naturligtvis förlora. Magsura människor som jag kommer twittra om renskändare.

De här 39 personerna har inga blodsliga band till någon i fotbollslaget GAIS. Det är inte Johnny Holm eller några morsor från Bjärehalvön vars döttrar rider.

Samtliga 39 borde tilldelas en medalj av Göteborgs Atlet- & Idrottssällskap, samt, tvingas att göra en större sinnesundersökning. Men det är där passionen ligger.

Inga bussar avgår till tävlingar i stavhopp, judo, ridning eller curling drygt hundra mil bort. Inte om inte släktingar till de tävlande arrangerar dem. I synnerhet inte om laget ligger sist i fucking curling-allsvenskan eller vad det kan heta.

Den här typen av nationalistiskt flaggviftande som folk ägnar sig åt när en person vi aldrig hört talas om vinner en gren vi aldrig brytt oss om tidigare BARA FÖR ATT PERSONEN TÄVLAR FÖR SVERIGE är värt förakt.

Att säga att alla idrotter är värt lika mycket utrymme i media är som att säga att Markoolio är värd lika mycket uppmärksamhet inom musikvetenskap som Beethoven. Och, ja, det är fotbollen som är Beethoven här.

Tänk om.

Jag hörde alldeles nyss den mest upplyftande och sunda historia – och samtidigt, sett ur ett egoistiskt perspektiv, djup deprimerande utsaga – som de här trötta öronen hört på länge.


Två kollegor till mig talade om London. En av dem umgås med en familj där föräldrarna är svenska, men numera engelsmän och de två döttrarna födda tidigt 80-tal är engelska medborgare. Dessa döttrar har läst ämnen som historia och filosofi på universitet, fristående kurser i sådant de tyckt varit kul. Den ena arbetar just nu som butiksansvarig i en Ralph Lauren-butik i New York och den andra på brittiska turistrådet i Dubai.

Min andra kollega (ung sommarvikarie född 1989) fyllde i att han hade flera vänner som arbetar i London och sa: ”På deras arbeten betyder inte VAD man läst så mycket, vid anställningsintervjuer tar de oftast in personer som de tycker verkar smarta!”
Vilket enastående osvenskt tillvägagångssätt. Jag blir alldeles häpen. Jag blir glad och ledsen på samma gång. Här – i Göteborg, en nedlagd hamnstad med grava lillebrorskomplex är nepotism A och O. Du kommer ingenstans utan kontakter. Det är marginellt bättre i Stockholm – men där finns det åtminstone oerhört mycket fler arbetstillfällen att söka.

I Sverige bygger vi människan efter arbetsplatsen. Vi skiter fullständigt i vilka kvaliteter en människa har, utan vi bestämmer vad vi vill ha, hur det ska vara – sedan låtsas vi att en sådan människa finns och tvingar den nyanställde att låtsas brinna för sina idiotiska arbetsuppgifter.

Tänk att de vågar göra tvärtom? Använda sig av personers bästa sidor för ett företags vinning! Det borde vara så självklart, fast jag har fortfarande inte hört talas om något svenskt företag som vågar göra så. Visserligen har jag mest rört mig i strängt reaktionära och kompetativa branscher där det mest handlar om att sänka sina medarbetare för egen vinning.

Tänk en arbetsgivare som vågar tro på sina anställda. Som på allvar vill utnyttja deras kvaliteter och få dem att prestera så bra som möjligt och inte bara fjättra dem!?

Är det möjligt i Sverige? Förmodligen inte. Här hatar vi människor som är bra på något. Alla ska ha det lika halvbra – lika mediokert. De som tillåts vara bra på något ska vara det inom starkt begränsade och kontrollerade regelverk. Affärsmannen. Virituosen. ”Duktiga flickan”.

Att ta tillvara på ”vanliga människors” kvaliteter ska inte göras – Det tillåter inte jante.
I Sverige får alla lov att utbilda sig på universitet och högskola, men utbildningen värderas sedan inte överhuvudtaget så länge den inte är extremt konventionell och pekar med hela armen i en särskild kritstrecksrandig riktning.

Silly Wasn't I?

Igår:
– Varför lyssnar du på så hög musik i din hörlurar, frågar Jenny.
– Eh. Vet inte… Måste… Eh… *sänker volymen*

Idag:
– Vad är det för elände du lyssnar på, frågar kollega.
– Hörs det?
– Jaa! *skratt*
– Det hörs ända hit, säger annan kollega.
– Du förstör din hörsel, säger tredje kollega.
– Jag vill inte höra mina egna tankar…
Fjärde kollega ler.

Innan iPods och iPhones, eller ännu hellre innan cd-walkmen eller kassett-walkmen. Vilken hemsk tid. Jag vet, för jag orkade inte alltid bära omkring på otympliga spelare och diverse ljudbärare.

Tvungen att lyssna på snorande, hostningar, harklingar och värst av allt: plattetyder. Jag vill inte höra bilar. Jag vill inte höra hundar. Jag vill inte höra prasslet av Metro eller vilken som är nästa hållplats. Jag vill inte höra vad du gjorde i helgen. Jag vill inte veta vad du ska göra i helgen. Jag vill inte veta var du köpt din tröja (Ullared, no doubt). Jag vill inte höra om Spanien, inte om Chamonix, inte om vädret, din middag eller dina barn. Jag känner inte dig och jag vill fortsätta så.

Du skulle inte tycka om mig ändå.

Jag ser inte på OS. Jag ser inte på schlagerfestivalen. Jag ogillar Glenn Hysén. Fel, jag ogillar alla Hyséns. Jag tycker inte att det känns skönt efter man har tränat. Jag tycker inte våldtäktsmän ska avrättas. Jag tycker inte vi ska hjälpa svenskar först. Jag tycker inte att det inte finns något dåligt väder. Jag tycker inte att Zlatan är ett geni. Jag tycker inte att Kent, Coldplay, The Cure, Depeche Mode, U2, Laleh eller Leonard Cohen säger ett smack om mitt liv. Jag tycker att Anna Ternheim och Marcus Krunegård är obegåvad. Jag tycker att böcker om – och fascination för – massmördare avslöjar dålig smak. Jag tycker att bilder på din lunch är tämligen ointressanta. Jag tycker att Carolina Klüft är en usel förebild för unga flickor. Jag tycker att Charles Bukowski är en utmärkt förebild för unga pojkar.

Jag skäms när jag tänker på saker som jag sagt och gjort.

Du skulle inte tycka om mig alls.

Jag vill lyssna på Sharon Forrester.

Fröken Forrester

Sista fotbollsinlägget med gänget

Fotbollen är grym. Det är mycket mer lidande och ångest än glädje och eufori. Floskler, klyschor och kliché.


Ett bottenlag har inte bara sina nerver emot sig, de har domaren, publiken och själva fotbollen som tycks rulla annorlunda för dem.
Det återstår 13 matcher i Allsvenskan 2012, det innebär 39 poäng att spela om och GAIS har idag sex poäng upp till kvalplatsen.

Jag är övertygad om att GAIS kommer åka ur Allsvenskan. Det är inte slentrianpessimism, jag talar av erfarenhet. Lag som ligger sist när två tredjedelar av säsongen har spelats klarar sig i 99 fall av 100 inte kvar i divisionen.

Varje gång jag tänker på GAIS i år får jag en minnesbild från 1996 i huvudet. 1995 hade klubben överraskat de flesta och tagit en tredjeplats i Söderettan och därmed en kvalplats till Allsvenskan där GAIS mötte Norrköping i två matcher. 1-1 hemma och 1-2 (om jag minns rätt) borta gjorde att GAIS fick spela kvar i Söderettan 1996, men, trodde alla, som ett givet topplag.

Så blev det inte. En tung säsong slutade med degradering till landets tredjedivison. Minnesbilden jag talade om är från Ruddalen efter en förlust mot Frölunda då gaisklacken riktar all sin ångest och vrede mot domaren. Som vanligt i liknande situationer, bör tilläggas. Jag minns inte varför och jag minns inte vad Frölunda vann med. Jag minns inte hur många matcher som återstod av säsongen, men jag minns att det gick upp för mig och förmodligen de flesta andra gaisare på plats att GAIS skulle komma att åka ur serien.

GAIS dåvarande tränare, den supersympatiske Bengt-Arne Strömberg, försökte lugna upprörda supportrar som halvhjärtat försöker ta sig över staket in på planen, eller åtminstone gör sitt bästa för att sparka sönder det samma efter slutsignalen. Jag hör i minnet honom säga: ”Vi kommer ordna det här! Jag lovar! Vi grejar det här!”

Vi visste att han ljög. Jag tror att han själv visste att han förmodligen ljög också.

Det kändes likadant på Rambergsvallen igår. För vad som kändes som tionde gången i år förlorar GAIS i slutminuterna eller på övertid. Övertid förresten, i nionde(!) övertidsminuten gör Häckens Waris Majeed 3-1 och firar målet genom att springa fram till gaisklacken gestikulera yvigt och visa upp t-shirten han bär under den gulsvartrandiga matchtröjan: ”Allah Akhbar” i svart text på vit bomull.

Jag är ateist. Jag skiter i om människor tror på treenigheten, Allah och Muhammed eller Gamla Testamentet. Folk får tro på vad de vill. De bör inte göra det, men de får göra det. Det är lite som rökning – osunt men tillåtet.

Hisingen Hardcore

Poängen är alltså inte att Allah Akhbar skulle vara mer provocerande än, exempelvis, ”Jesus rockar Bankeryd.” Poängen är att alla elitfotbollsspelare vet att man inte springer fram till motståndarsupportrar och firar ett mål. Det är, vare sig det är rimligt eller ej, ett sådant beteende som föder upplopp, slagsmål, skadegörelse eller ”bara” klassiskt läktarhat.

Waris Majeed fortsätter några minuter senare, efter att slutsignalen ljudit, att demonstrativt springa fram till GAIS lagkapten Fredrik Lundgren i uppenbart syfte att provocera honom när Lundgren är på väg fram till gaisklacken. Wajeed gestikulerar återigen yvigt mot gaisklacken. Hans egen klick, 14 inflyttade smålänningar, en trumma och en stackars student i en getingmaskot-kostym har han inte en tanke på att fira segern med.

Men, åh, tänker ni: Vilka rasistiska glåpord utsattes in Waris Majeed för av gaispöbeln tidigare under matchen? Här är det ärliga svaret som jag kan svära vid vilken imaginär gud som helst: Inga. Zip. Null. Nada.

Det buades när han föll, tämligen enkelt (en kraftigare spelare hade inte fått straff) i en duell med GAIS nyinbytte målvakt Henri Sillanpää och ordnade en (förmodligen) – trots allt – riktig dömd straff åt sitt lag i 87:e matchminuten.

Ibland tänker jag att jag verkligen inte hoppas att min son blir fotbollsintresserad. Jag tänker det inte för att jag skäms över fotbollspublikens beteende. Visst, det babianhane-vrålas, svärs, spottas och sparkas på staket. Men det är fotbollsspelarna som är de verkligt usla förebilderna. Dessa bortskämda, överbetalda, illojala, konstant fuskande opportunister.

Inget av det jag vill lära min son om ärlighet, lojalitet och rättvisa finns att hitta på en fotbollsplan.

Home of the Brave

Den sista helgen juli är proppfull med amerikansk propaganda. Åtminstone om man är det minsta intresserad av vad som brukar kallas rockmusik. Göteborg får besök av en hiskelig mängd grånande farbröder: På fredag och lördag spelar, vilket ingen kan ha missat, Bruce Springsteen på Ullevi och på söndag spelar ett visserligen decimerat, men ändå återförenat Beach Boys på Trädgårdsföreningen (Brian Wilsons bröder Dennis och Carl är båda sedan länge avlidna, vilket ni förmodligen känner till).


Inga riktigt framgångsrika rock/pop-artister har lika uttalat besjungit, beskrivit, hyllat och kommit att symbolisera sitt hemland som The Beach Boys och Bruce Springsteen. När Springsteen besökte Ullevi 1985, för vad som kommit att bli den klassiska konserten som alla andra Springsteen-konserter i Sverige alltid jämförs med, så var han en populär men misstänkliggjord medelstor rockstjärna i mängden. Han senaste skiva hette Born In the USA och konvolutets alla bilder manifesterade så många saker med USA-anknytning (förutom stjärnbaneret, Levi’s jeans, baseballmössa och motorcykelboots med mera) att den genomsnittlige svenske USA-hatar… *förlåt* Imperialist-kritikerns huvud måste gått helt i spinn.

Men Bruce lyckades ju som alla vet att omvända Sverige. Kanske lyssnade nåpgon på texterna som var lika kritiska som glorifierande av sitt hemland. Inte minst var ju den så besvärligt döpta titellåten uppenbart kritisk till Vietnam-kriget. Troligtvis var det första steget mot att Bruce annekterades av en enad svensk socialdemokrati. Sedan 1985 har det varit inskrivet i svensk grundlag att alla människor ska ha minst ett album av Bruce Springsteen i sin skivsamling (gärna någon av de två katastrofala albumen Lucky Town eller Human Touch, men även ovan nämnda Born In the USA är mycket vanlig rapporterar statens kontrollenhet för Bruce-lyssning, vilka brukar genomföra sina kontroller oannonserat i samband med tv-pejling).

Ett mycket populärt uttryck gör gällande att ”Springsteens låtar är ett vykort från den amerikanska drömmens baksida”. Jag vet inte om det är Mona Sahlin eller Leif Pagrotsky eller någon mogen rockjournalist på Dalademokraten i sliten flannelskjorta som har myntat det här uttrycket. Hur som helst så borde det varit någon av dem, kanske alla tre vid ett runda-bordet-samtal om ”rock och solidaritet”.

Jag har sett Bruce Springsteen vid två tillfällen 1999 på äckel-Stadion i Stockholm och 2008 på Ullevi. Det var… okej. Inte mer. Det var rock i svarta jeans och t-.shirt, ibland sprudlande och livsbejakande men lika ofta stelbent och fyrkantig.

Det ändrar ju naturligtvis inte det faktum att Bruce spelat in en väldigt massa bra rocklåtar som de allra flesta handlar om priset på bensin och tjejer som sminkar sig i backspegeln.
Born To Run, Darkness on the Edge of Town och Nebraska är alla lysande skivor som ingår i musiklyssnandets A-kurs

Brian Wilson 1975

Om svenskars förhållande till Bruce Springsteen har varit fullkomligt okomplicerat sedan 1985 kan inte det samma sägas om The Beach Boys. Alla svenskar är medvetna om Beach Boys, deras kändiskvot överträffas väl endast av Beatles och Rolling Stones när det gäller grupper och alla har sin sanning om vad The Beach Boys är.

Jag har träffat musikintresserade människor som dömt ut Beach Boys som ett plojigt strandband med några kitschiga 60-talshits som alla avhandlar surfing och bilar. De här människorna är visserligen ofta människor som övervärderar Depeche Modes inflytande på populärkulturen i allmänhet och popmusiken i synnerhet.

Andra människor dyrkar särskilt Beach Boys tidige arkitekt Brian Wilson som vore han den felande länken mellan Beethoven och Duke Ellington – Albumet Pet Sounds brukar ofelaktigt placera sig topp-tio (precis som Springsteens Born To Run) när historiens bästa album ska listas – och den förra året utgivna ”förlorade mästerverket” SMiLE har omgetts av så mycket rockmytologi, att inte ens gruppens historia med mentalsjukdom, droger, Charles Manson, drunknad snygg-brorsa vars begåvning omvärderats, till det positiva, i efterhand och canceravliden guldstämme-innehavande lillbrorsa, har lyckats överskugga den.

Men visst, det är tidiga 60-talslåtar med Surfin’ och U.S.A. i titlarna som de flesta väljer att associera bandet med. Det är ingen vild gissning att åtminstone 75 procent av den klassiska uppsättningen av bandet både varit republikaner OCH vapenförespråkare. (Alltså, enligt svensk logik, besittandes låg IQ).

Egentligen vill jag ju inte dela de bästa 70-talsalbumen med Beach Boys (eller soloalbum med Dennis, Brian eller Carl) med kreti och pleti. Det är mycket bättre att de går runt och tänker på Kokomo och den där 80-talsfilmen med Tom Cruise där han blandade scientologiska drinkar. Men. Jag säger det ändå och jag tänker säga det klyschigt: Har du ännu inte hört albumen Sunflower och Surf’s Up är jag avundsjuk på dig. Du har stora ögonblick framför dig.

Kanske inte vid första lyssningen, kanske inte vid andra heller. Jag är däremot vid ett ställe i mitt liv där jag helt allvarligt inte hade kunnat leva utan låtar som Forever, Tears In The Morning, At My Window, Long Promised Road, Surf’s Up och ’Til I Die bara för att nämna de allra, allra finaste låtarna på de två albumen. Det finns fler. På söndag är det jag som styr kosan på Trädgårdsföreningen och hoppas att få höra åtminstone ett par av dem. Jag tänker stå dig och önska att jag var 17 år i Kalifornien 1961 och det finns ingen i världen som kommer kunna övertyga mig om att det är en larvig åsikt.

En sida.

Nämen… Heej! Hur har du haft det? Vad har det varit – tolv år? Du är dig lik! Hur går det med honom-eh… Jaså, ja, jo, det är ju så det är… Jaså? Jaså! Vad kul! I april nästa år!? Lycka till då. Det var verkligen kul att höra! Verkligen.


Ja, nej, det är samma gamla vanliga här. Nej, inte… nej. Du vet… Man hankar sig fram, tänker att det ska lossna snart. Ja, nej, man borde väl… ja, nej. Du vet hur det är! Men nog om mig – berätta mer om hur du har det! Vad..?

Men Gud… Men Guuud! Säger du det? Jaa, det var ju något sådant som man förväntade sig… men kanske inte riktigt så… Ja, nej… Nej, det är ju så det är. Mmm.
Tråkigt. Men vad kul att...! Ja! Det får du göra! Ja, ja… det vill jag gärna göra! Nämen… Gud vad söt! Jag får se! Nämen… pappas mun! Men mest lik dig ändå va? Mm. Mm-hm. Haha! Gud. Ja. Vad roligt.

Det vore kul att… Ja… Ska vi göra det! Ja, det måste vi! Okej… Noll-sju-noll-två… Mmm… fyra… Ja. Bra! Jag ringer dig direkt då så får du mitt… Vänta… Så! Haha! Men du… Ja, det måste vi verkligen… Puta Madre, eller något sådant! Ja-a tapas, eller något! Precis! En fredag efter jobbet… det blir väl lättast. Ska vi höra höra med..? Um-hm. Ja, nej, nä precis. Oj… Ja. Nej. Inte henne då.

Aa–men det får vi göra, absolut. Aa. Jag ska göra det – nästa gång jag pratar med henne… Jag vet! Helt sjukt! Högstadiet, ja! …Martha’s Vineyard, sedan Saint Tropéz… Ja. Åklagare, ja. I åttan… det kunde man inte tro. Precis, först i klassen, ja… Men du, Darling, vi får säga så! Måste springa! Hörs, ses!
Puss. Mwah. Ciao.

Maya Rudolph (bilden) har inget med texten att göra. Hon är bara en jättebra skådespelare och, ej att för glömma, dotter till den ljuvliga sångerskan Minnie Riperton (1947-1979).