Los Roncos

Vet ni vad? Idag är EBM-dagen! Det är roligt. Men det är bara roligt om man vet vad EBM står för. Gör ni inte det ska ni absolut inte skämmas, snarare tvärt om.
EBM står för …*trying to keep a straight face* Electronic Body Music. Precis som när det gäller ”Skivaffärsdagen” (som hålls i april), ”Kanelbullens dag” och Alla hjärtans dag handlar det om en starkt föråldrad företeelse vars dödsryckningar maskeras till ett ”firande” när företeelsernas entusiaster som i ett sista upplivningsförsök utser En Egen Dag i företeelsens ära.

EBM betyder Electronic Body Music. Electronic Body Music har väldigt lite med musik att göra, halvmycket med elektronik att göra och väldigt mycket med det kroppsliga att göra. Genrens entreprenörer har samtliga varit sängvätare och på så sätt sedan en tidig ålder således ett skamfyllt och ambivalent förhållande till den egna kroppen. EBM-fans har också i stort sett samtliga varit mobboffer (76 procent) eller mobbare (24 procent), deras erfarenhet av kroppslig förnedring är därför väldigt stor. De har bundits vid träd och piskats med hopprep, eller bundit andra individer vid träd och piskat dem med hopprep och de har fått sina snedluggar doppade i toalettstolen, eller doppat andra personers huvuden i toalettstolen.

När EBM-människan, även känd under det teutoniska subkultur-begreppet ”råsynthare”, började intressera sig av musik var det alltså förutbestämt att kroppen skulle spela en viktig roll. Kroppen skulle iklädas en löjeväckande uniform som är menad att utstråla hårdhet och fritänkande, tyvärr kom kläderna sedermera istället att utstråla konformism och kan mest liknas vid vad dystra snickarlärlingar som inte fått göra lumpen, så kallade ”Möpar” (”Militärt överintresserade personer”) skulle kunna tänkas bära.

När EBM:aren lyssnar på musik vill han eller hon inte att musiken ska kännas i hjärtat, eller hjärnan, nej inte ens i fötterna – den ska kännas i ”kroppen” alltså Solar Plexus. Inte på det sättet som exempelvis My Bloody Valentines rundgångssymfonier påverkar en rent fysiskt, till ett kväljande illamående och ett suggestivt tillstånd av njutbart obehag, utan mer som en maskin på ett gym, som tröttar ut olika muskler genom en enahanda och repetitativ rörelse.

Ser du en EBM:are på stadens gator idag, ska du inte fnysa och mumla de sedvanliga ”Don’t mention the war-replikerna” ur Pang i bygget, utan istället krama honom eller henne hårt och säga: ”Allt kommer bli bra, tids nog kommer allt att bli bra.” Ser du en hel flock ska du inte göra the wanker salute, vilket är den naturliga reaktionen, utan istället försöka se människorna bakom maskerna. Den lilla rädda människan, avskalad sina tveksamma politiska åsikter och sin musikaliska skörbjugg: Söner och döttrar som alla vi andra. Ge dem ett vänligt leende, det var inte deras dag igår, det är sannerligen inte deras dag imorgon men det är deras dag idag.

Lock Up the Wolves

Om jag skulle säga en sak som jag saknar från min adolescens skulle det vara dagarna, kvällarna och nätterna som vi inte gjorde något särskilt hemma hos Pusjkin. ”Inte något särskilt” är ett paraplybegrepp som innefattar meningsfulla aktiviteter som att spela fyrmannawhist, lyssna på Van Halen och dricka folköl. Men också spela äckelspelet – en variant av poker där man får inmundiga saker som exempelvis tre matskedar majonnäs eller en matsked vitlöksalt efter att ha förlorat en omgång. Endast ett glas vatten per person och omgång.

Pusjkin bodde med sina föräldrar och en ytterst oberäknelig katt i en röd villa på Runhällsgatan. Utanför huset stod ett tjog begagnade Saab-bilar av olika årsmodeller, alla mer eller mindre obrukbara. Man kunde trilla in hos familjen under vilken under dygnets timmar som helst i stort sett. Ibland kanske Pusjkin sov, eller var i duschen i ett par timmar, men då hängde man ju bara ett tag och spelade kort tills han anslöt. Sedan spelade vi mer kort.

Så här i efterhand känns det som om vi i ganska stora perioder spenderade all vår lediga tid hemma hos Pusjkin: helger, lov och somrar. Men kanske var det inte lika ofta som minnet vill låta påskina. Jag minns ju att vi spenderade en massa kvalitetstid hos Björn med att kolla på Simpsons, hos Daniel lyssnandes på Testament och spelandes kort och hemma hos Matte och tittade på Wimbledon, fjåkelbjåtingen och medan han åt pepparbiff. Matte gjorde tre saker: Han åt pepparbiff, kliade på en svart basgitarr med för många strängar och grymtade över en kortlek. Matte var alltid med. Vi var hemma hos Mogne Erik också ibland. Där lekte vi mörkergömme… Vi var 16-17 år, men torslandaiter är inte så mogna (inte ens Mogne Erik). Eller var. Nu för tiden bränner de ned sin skola. Det hade vi aldrig vågat göra.

Det här otvungna med att bara kila över till någon utan att planera det eller ”ha en anledning” är något som jag saknar. Varför gör man inte så längre? Kanske för att man ska ha ett liv istället. Ett liv i det här sammanhanget betyder att se på Halv åtta hos mig och dammsuga en gång varannan vecka.

Jag och Pusjkin ses fortfarande, men inte lika ofta. Vi går på alla GAIS hemma-matcher och en del konserter och ibland dricker vi öl. Pusjkin kan allt om öl. Överhuvudtaget kan Pusjkin väldigt mycket om väldigt många saker. Han är lite som en uppslagsbok. Dessutom är han ypperligt ressällskap om man ska åka någonstans, förutom när han drabbas av märkliga symptom på franska tågstationer.

Besynnerlig frukt

Låt inte mig störa. Inte här långt bortifrån. Bakom lås och bom i ditt minnes dammigaste vrå rasslar jag med mina kedjor, ömkligt kvidande nätterna igenom. Men bara om du verkligen lyssnar. Bara om du verkligen är intresserad. Och det är du ju inte. Så låt inte mig störa. Inte än, inte nu. Det finns gott om tid att omvärdera beslut, val och vad som var halvbra.

I dragläge i backen upp till huset medan jag sprang ut och öppnade bommen. Som en helikopter som stillastående svävar över den ivrigt sysselsatta staden, minutrarna innan seriekrocken. Som Pearl Harbor den 6 december 1941. I backen upp till konfrontationen. Den som skulle undvikas till varje pris, men som var oundviklig. För universum och stjärnorna krävde det. Jag hade inte kommenterat några omkörningar utan blinkers eller missade snabba blickar i backspeglar. Hur skulle jag kunna ha gjort det? Jag hade inte ens körkort själv. Jag hade inte vågat ändå.

Inget är mer oattraktivt än en man utan självförtroende. Möjligtvis en pojke som blev en man bara genom att kläderna blev mer illasittande, medan tankarna kretsar kring samma saker som när pojkrummets väggar skälvde av behov av identifikation. Varför skulle någon någonsin bemöda sig att ställa frågan varför om mig, när de inte ens ställt den om sig själva? Allt var mer obetydligt där jag kommer från. Det som var viktigt gjordes under föresatsen att det egentligen inte var särskilt viktigt alls. Det ända som var viktigt var att fortsätta stå ut, men om det talades det aldrig. Vi var trötta. Vi la oss alltid strax efter vi vaknat, om vi hade möjligheten. Huvudvärk till helgen igen.

Att titta ut genom ett köksfönster på den gamle mannen i den röda dunjackan som varje dag tar sin blåa Toyota de 300 metrarna till ICA och köper GT. Så noggrant han skrapar rutorna och testar bromsarna. Som om det var hans uppkörning. Varje dag. Är han död nu? Han påminde alltid mig om en potentiell framtida version av min egen far. Vad sa prästen på hans begravning? Han var en noggrann man – och en tekniskt intresserad man. En omtyckt man, med stort behov av integritet. Sedan hans hustru gått bort vårdade han sin blåa Toyota lika ömsint som ett gulnat Alla hjärtans dag-kort från din första kärlek. Om du någonsin hade fått något.

Är det bara jag som tänker på min begravning? Vilken utmärkt sak att tänka på när man inte kan sova! Fridfullt, melankoliskt och abstrakt. Vilka sitter på vänster sida i kyrkan? Kommer någon att lägga en grönsvart halsduk istället för en orange ros på min kista. Skulle jag uppskatta det… från andra sidan? Kommer det att finnas ett bord med fotografi på mig där jag ser nöjd och glad ut? Efter att ha levt, inte bara överlevt? Har det fotografiet tagits? En retorisk fråga. Jag hatar att fotograferas.
Vilken musik ska spelas? Inget schmaltz. Blott en dag, så klart. Konnotationerna. Ni som vet, ni vet. Ingen Taube tack. Inget för sprött eller känslosamt. Jag vill ta farväl som jag levde: sömnigt. Strange Fruit med Billie Holiday.

Innan tv-programmet Big Brother börjar igen ska några journalister prova på att leva i huset, men utan kameror. Varför frågade de inte mig istället? Jag levde ju i en slags Big Brother tillvaro utan kameror – och andra människor – i några år. Det borde väl ha varit intressant? Nu friserade jag sanningen igen. Allt för att verka intressantare än vad jag egentligen är. Som vanligt. Tämligen misslyckat. Som alltid.

The Real McCoy's

Det här årets finaste musikupplevelse hittills är den anspråkslösa lilla truddelutten Circeling the Sun med den lika anspråkslösa orkestern Jonny (med Norman Blake från Teenage Fanclub och Euros Childs från Gorky’s Zygotic Mynci).

Jag kom att tänka på den låten när jag såg Medan åren går på bio igår. I en scen sätter filmens lyckade huvudperson, Tom, att historia blir mer och mer relevant ju äldre man blir, ju närmare man kommer det oundvikliga inträdet i historian.
Tom och hans fru Gerri är ett lyckligt medelklasspar som närmare sig pensionsåldern som omger sig av mer eller mindre olyckliga vänner. Alla tycks de likt den där Jonny-låten cirkulera i universum utan mål och mening, med Tom och Gerris kök som enda fasta punkt.

Filmen, som saknar både egentlig början och slut, visar bara ett år i deras liv. Ett år där deras 30-åriga son skaffar en flickvän, till Gerris arbetskamrats förtret (själv skaffar hon en liten röd Vauxhall Vectra), Toms brors fru dör och de bjuder ned brodern till sitt hem i London från Derby för att stötta honom i sorgen och slusken Ken kommer på besök och blir svettig och full. Jag ni ser själva. Det är hur roligt som helst, förutsatt att man gillar brittisk kitchensink-drama där folk äter trekantsmackor, dricker lager direkt ur burken och är deprimerade.

Lite på samma sätt fungerar Jonnys vårdslöst fantasifullt betitlade skiva ”Jonny”. Den gestaltar med utstuderad precision marmite-mackans färd med den brunt klibbiga sidan nedåt naturligtvis) mot heltäckningsmattan. Likt en pubtoalett är det väldigt lite som är nytt eller fräscht, men en hemtam känsla av att höra hemma träffar öronsnäckan ungefär på samma sätt som när den gula strålen träffar den blågröna pissoartvålen i den rostiga rännan.

Untitled

Coldplay kommer till Ullevi i sommar. Musikälskare över hela Skandinavien letar febrilt efter sina fickkalendrar. Inte under några omständigheter får de befinna sig i Göteborg den 28 juni, inte ens i helt andra ärende. Risken finns ju att de konfronteras med de stötande scener som en arenaspelning på Ullevi innebär. Folkfest, bandanas och överfriskade kontorister som får feeling – i grupp!

Coldplay har vigt sin karriär åt att tonsätta mellanchefers pendlande i en silverfärgad Audi jämna tisdagar i oktober. Därför är det en gnutta märkligt att gruppen tas hit strax efter midsommar. Midsommar ska ju skabrös-rocka, tänk AC/DC eller Rolling Stones. Coldplay är en tyst surrande tysk motor mot en fond av rödgula löv. Coldplays medlemmar, förutom Gwyneth Paltrows man (eller är det Cameron Diaz man?) är så tråkiga att de får U2 att framstå som färgsprakande. De har inte ens ansträngt sig och döpt om sig till namn som The Edge och Bongo. På vissa bilder bär de inte ens gigantiska solglasögon och under vissa konserter ringer de inte ens upp Desmond Tutu! Latheten! Ändå älskar publiken dem. Kan det vara så att Coldplay är det svenskaste vi har? Efter Bruce Springsteen naturligtvis? Ja, så kan det vara, hälsar Jonas Wahlström från Skansenakvariet.

Det här visste du inte om Coldplay

Visste ni att det är obligatoriskt att tycka att Coldplay är mysiga om du trycker ”gilla” på Solsidan på Facebook?

Visste ni att Coldplay är Sabine Söndergaards favoritband?

Visste ni Sabine Söndergaard är Coldplays favorit-Söndergaard?

Visste ni att den person som lyssnat flest gånger på Coldplays skiva Viva la Vida lyssnat på den tre gånger om dagen 514 dagar i rad?

Visste ni att den som lyssnat näst flest gånger på Coldplays skiva Viva la Vida har lyssnat på den två gånger?

Visste ni att flera framstående svenska skidskyttar lyssnar på Coldplay kvällen innan en viktig start?

Visste ni att Coldplay lyssnar på framstående svenska skidskyttar kvällen innan en stor spelning?

Visste ni att brunbjörnar alltid lyssnar på Coldplay innan de går i ide? I genomsnitt hinner de höra fyra och en halv låt innan de somnar in.

Visste ni att Coldplay, eventuellt, har en medlem som heter Phil? Som INTE är Gwyneth Paltrows man!

Visste ni att Coldplays favoritfärgkombination är marinblå och orange?

Visste ni att mer än tolv procent av Coldplays fans kan namnge fler än tre Coldplay-låtar?

Visste ni att fler finländare dagligen råhånglar i en skrubb till Yellow än som passerar Ölandsbron i bil?

Visste ni att en av medlemarna i Coldplay som inte hånglat nykter med Gwyneth Paltrow har opererat fast en grön militärkeps i skalpen?

Visste ni att Coldplays skiva X&Y heter så för att alla andra bokstäver vägrade att associeras med gruppen?

I huvudet på jazzfunkaren

Känslan av att missa en möjlighet som aldrig kommer tillbaka. Jag kan den känslan väldigt bra. I lördags vältrade jag mig i den även om det jag missade inte var något direkt livsavgörande – inte ens med min fatalistiska världssyn.
Charlie Kaufman var i Göteborg. Han har tilldelats Honorary Dragon Award som ges till inspirerande filmskapare. Charlie Kaufman är inspirerande. Sällan har ett pris var mer välförtjänt. (Hade jag fått bestämma hade Charlie Kaufman vunnit alla Oscars för bästa manus varje år, även de åren han inte är aktuell med en film – kanske i synnerhet de åren eftersom han saknas allra mest då.)
Han har skrivit manus till en handfull av de bästa filmerna som någonsin spelats in: I huvudet på John Malkovich, Adaptation (jag älskar Adaptation), Eternal Sunshine of the Spotless Mind (den älskar jag ännu mer) och Synecdoche, New York.

När han var i Göteborg höll han en masterclass i manusskrivande. Jag var inte där. Jag var INTE där. Fan.

Filmfestivalen är… inte riktigt min grej. Filmfestivalen är en brosch av kulturellt kapital man bär på rockslaget. Charlie Kaufmans filmer är något helt annat, långt ifrån svartklädda filmnördar med en Le Monde under armen en fäbless för asiatisk pedofilifilm. Charlie Kaufmans är en handfull manusförfattare som med rätta kan kallas geniala. Det passerar knappast en dag då jag inte fantiserar om att skriva något som åtminstone är en tiondel så bra som manusen till ovan nämnda filmer. Om Charlie Kaufman ägnat sig åt popmusik hade han varit större än Lennon och Dylan tillsammans. Hade han varit konstnär hade han nämnts i samma andetag som Picasso, Matisse och Hopper (inte för att de så ofta nämns i samma andetag). Hade han skrivit böcker hade de förmodligen sålt åtminstone en femtedel av vad Stieg Larssons böcker säljer… i Mälardalen.

Min vän Erik går ytterst sällan på konserter. Han vill inte dela upplevelsen med idioter. Okej, jag hårdrar det nu, men jag tror att det är där skon klämmer. Jag försöker trösta mig med att jag slapp dela Charlie med idioterna när jag inte var på Draken och tog del av hans masterclass.

Precis som all relevant kultur ger hans filmer känslan av att du, just du som tittar är den enda som verkligen förstår.
Nu får jag gå och se Mike Leighs nya film Medan åren går istället. Mike Leigh är inget geni. Han är bara rätt bra. Mike Leigh är Young Disciples där Charlie Kaufman är Miles Davis, för att tala musikspråk.

Neil. Tennant inte Young.

Kurt Cobain sa en gång att all rockmusik är homosexuell. Länge tyckte jag att det här uttalandet bara var en spekulativ floskel. Men på senare tid har jag börjat förstå, åtminstone tror jag det, vad Kurt menade.

Anledningen till att jag hade svårt att ta Cobains uttalande på allvar var det faktum att mycket rockjournalistik är så uppenbart heterosexuell. Rocken, eller popen, måste klä sig i flanellskjorta med upprullade armar och motorcykelboots för att tas på allvar hos många rockkritiker. Antagligen för att det är så som rockkritikerna själva velat klä sig efter 25-års ålder, men inte riktigt vågat. Den heterosexuella rockens fanbärare: Bruce Springsteen och Bob Dylan (i Sverige naturligtvis Ulf Lundell och Plura) är inte bara stilikoner, utan också de som dikterar hur rocklyriken ska skrivas. Man ska tråna efter paranta damer vars trosor nonchalant hänger i kaktusen efter ett stormigt one-night-stand eller tjejerna som kammar sig i Cadillacens backspegel under ett stopp på bensinstationen.

Popmusik som inte har tredagarsskäggstubb, eller ens körkort, och därmed kan klassificeras som ”gay” kan, enligt musikjournalistkanonen, ha vissa kvaliteter: Den kan vara dansant, livsbejakande jubilatorisk och svängig, men aldrig djup, autentisk eller ”nära”.

När Polarpriset delas ut är det nästan alltid manliga artister som bär sin heterosexualitet på skinnjackskragen som premieras. Bruce Springsteen, den amerikanska arbetarklassens Poet Laureate och Bob Dylan den amerikanska medelklassens, har båda annekterats av en europeisk heterosexuell medelklass. Det är vad de sjunger om som är viktig, vuxen och väsentlig poplyrik. Sådan som är sprungen ur en bredbent hållning och ett ohälsosamt förhållande till På drift.

Det skulle behövas en avhandling för att bena ut vad begreppet gubbrock egentligen innefattar. Vissa använder begreppet som ett skällsord, andra ser det som en tydlig kvalitetsmarkör. I stort sett all musik som görs av män äldre än 25 år (och en hel del kvinnor också) har någon gång klassificerats som gubbrock av någon förståsigpåare.

Något paradoxalt i det anglofila och USA-fientliga Sverige så är den heterosexuella normrocken alltid amerikansk. Engelsk rock är för fjollig och pubertal. Det är bara amerikanska män i motorcykelboots som kan göra en riktigt fläskig platta om känslorna efter den tredje skilsmässan. Tårar i ölen och öde motorvägssträckor på flykt från sin sorg och kvinnan som kammar sitt hår i någon annans backspegel.

Vad Kurt Cobain beskrev var förmodligen den förälskelse unga män projicerar på rockhjältarna på affischerna i pojkrummet. Ju mer stjärnorna juckar med mikronstativ, kråmar sig med putande läppar och sprider sexuella anspelningar blandat med orgastiska stön desto mer älskas de av annars heterosexuella tonårspojkar, som ser ett karriärsval med ett böljande hårsvall.

Ni tror väl inte i er enfald av Polarpriset någonsin kommer att delas ut till någon blek, självironisk och sexuellt ambivalent person med påskliljor i bakfickan, vars texter verkligen betyder något, när det finns så många motorcykelboots därute att slicka?