Präktigare än Thou

Borgarpiñata är mitt nya favoritord. Det är inte min nya favoritföreteelse, men väl som sagt mitt nya favoritord.
Ni känner till bakgrunden till ordet, eller hur? Jag återger från minnet, för säkerhets skull: Vänsterpartiet i Malmö skojade till Första maj-firandet genom att låta barn slå med slagträ på piñatas föreställande borgliga partiledare, ur partiledarna trillade godis och papperspengar.

Osmakligt? Roligt? Oförargligt? Sjuk människosyn?
Ni får välja själva. Jag ägnade gårdagen med att leka med tanken om hur det låtit i vänsterkretsar om några moderater låtit sina bryggseglar-klädda ungar smiska piñatas föreställande Sjöstedt, Ohly, Schyman och Jong-Il och det runnit sötsur sås och rysk smuggelvodka ur dem.
Ni kan räkna ut med valfri skinka att det hörts brösttoner över hela Södermalm, Majorna och, ja, valfri norrländsk glesbygdshåla med ett kluvet förhållande till Sovjetunionen.

Men sedan kom jag att tänka på att om det hela hade utspelat sig i Storbritannien och skotska musiker piskat piñatas föreställande David Cameron, Maggie Thatcher och kungafamiljen hade jag förmodligen tyckt – i brist på ett bättre uttryck – var helt i sin rock n’ roll-ordning.
Vad beror det på?

Jag vill ju tro att det beror på att Storbritannien trots allt är en nation där klasskillnaderna är påfallande stora, där toryregeringar prenumererat på statsmakten nästan i samma utsträckning som Socialdemokraterna har gjort i Sverige och tagit beslut som inte alltid varit till godo för majoriteten av befolkningen. Men, jag tror inte det är hela sanningen.

Det som jag tycker är comme-il-faut någon annanstans är det inte här hemma hos mig.
Det är sanningen.
På avstånd är rock n’ roll-revolution, kungahuvuden som rullar och en sadistisk hämnd mot traditionspennalisterna en om inte lockande, så åtminstone underhållande tanke.

För att det inte sker här.
Sunt förnuft och rock n’ roll har väldigt få referenspunkter. Det är inte helt ovanligt att folk blandar ihop sin musiksmak med sina politiska idéer. Jag klandrar autencitetshetsen.
Vem vill du – helt seriöst – ska leda landet: Fredrik Reinfeldt eller Dennis Lyxzén?
Det är inte fel när politik är tråkig, saklig, bär trista kläder och inte bara uttrycker sig i uppviglande slogans – det är tråkigt när rockmusik är sådan.

Det är okej att en musiker gapar om att storma slottet och bränna ned riksdagen (även om musikanterna ifråga bör vara beredda på att betraktas som gravt infantila under en lång tid framöver).
Demokratiska(?) partier borde däremot ha bättre vett i skallen än att indoktrinera barn med våldsflirtande lekar – hur ironiska de än ter sig för vuxna människor.

Shock Me

Inlägget som följer kan mycket väl vara det inlägg på den här bloggen som innehåller minst information av allmänintresse hittills.
Jag tänkte lista de fem gitarrister som har haft störst inflytande på mitt eget sätt att spela gitarr.
Jo, ni läste rätt.
Så svårt narcissistiskt kommer det här inlägget att vara. ”Mitt sätt att spela gitarr”. Det är närmast komiskt, med tanke på att jag inte har någon gitarristkarriär att tala om.
Men jag vill ändå hylla strängbändare. Det har inte varit modernt med gitarrhjältar sedan 80-talet. Ordet gitarrsolo är ett skällsord. När man skriver om musik skriver man om låtskrivarna, visionärerna, producenterna, de galna genierna. Jag vill inte skriva ännu en text om Phil Spector, Holland-Dozier-Holland eller Brian Wilson. Jag ville hylla gitarristerna, rockmusikens grundämne. De sanna rockstjärnorna.
På inget sätt vill jag sticka under stol med de gitarrfantomer som jag själv dyrkade under det sena 80-talet Steve Vai, Yngwie Malmsteen, Tony MacAlpine och Zakk Wylde med flera, men de får inte plats på min lista. Inte så mycket för att jag skulle skämmas över att ha gillat dem som att jag aldrig riktigt lyckades härma deras fingerfärdighet.
Det får inte heller stora gitarrhjälte namn som Jimi Hendrix och Randy Rhodes (båda för gnissliga), Eric Clapton och Carlos Santana (för mycket Janne Schaffer-grimaser). Det blir inte heller några Jeff Becks, Jimmy Pagear eller Tony Iommisar. Och inte heller finns det någon kvinna i närheten. Trist såklart, men det vore bedrägeri att låtsas som om någon kommit i närheten. Förhoppningsvis ändrar det sig i framtiden.
Listan innehåller bara fem gitarrister, därför måste jag ge några hedersamma omnämnanden till dem som hamnade precis utanför: Tommy Bolin, Eddie Van Halen, Paul Weller, Scott Gorham/Brian Robertson och Jimmy Nolen.

5. Paul Kossoff

De har många saker gemensamt; Paul Kossoff och Tommy Bolin. Båda dog de 1976, 25 år gamla i de sorgliga sviterna av ett rock and roll-liv de hade vridit upp till elva. Engelsmannen Kossoff som spelat med Free, en grupp som till slut imploderat av Kossoffs missbruk och nödgat sångaren Paul Rodgers att istället bilda (det i mångt och mycket identiska bandet) Bad Company. Bolin som spelat med James Gang, Billy Cobham och Deep Purple.
Men i gitarrspelet där Bolin är äventyrslysten, flyhänt och smakfull är Kossoff nästan alltid kärv, grinig och konsekvent. Amerikanen Bolin, en extravagant stjärna: snygg och extrovert. Engelsmannen Kossoff: inåtvänd, en grovarbetare i rockens maskinrum. Men kolet som Kossoff hanterar visar sig vid noggrannare lyssning innehålla spår av diamanter. Den till synes statiska bluesrocken visar sig innehålla en hel massa själ och hans vibrato påminner om de allra skickligaste jazzsaxofonisternas. Paul Kossoff är en minimalist i ordets allra mest positiva betydelse. En gitarrist som aldrig ställer sig i vägen för låten, utan istället smyckar ut den så att man som lyssnare andäktigt inväntar nästa ton med spänning.
Lyssna på: Free - "Fire and Water" (1970), "Heartbreaker" (1973), Paul Kossoff -"Back Street Crawler" (1973)

4. Johnny Marr

Den prestigefyllda amerikanska musiktidningen Rolling Stone listade 2003 världens 100 bästa, eller snarare "betydelsefulla" (ordet de använde var "greatest") gitarrister. Listan är intressant om man är gitarrnörd. Att gitarrister som Steve Vai och Yngwie Malmsteen lyser med sin frånvaro till skillnad exempelvis från BÅDA fåntrattarna i Radiohead och gitarristerna från Quicksilver Messenger Service och Tool, kan jag ha visst överseende med. Ingenting åldrades så snabbt som det sena 80-talets shreddarhjältar. Över en natt var de hjälplöst passé. Tyvärr blir listan tristare och mer förutsägbarhet ju högre upp man kommer på den och de sista tio namnen är sövande tråkiga. Vad som däremot är en skandal är att The Smiths-gitarristen Johnny Marr inte är med. Alltså, han är inte bara inte med topp tio. Han är inte med bland de hundra greatest guitarists. Tankepaus.
Johnny Marr har påverkat all gitarrister som har försökt att göra poplåtar istället för rocklåtar. Johnny Marr har - i stort sätt - påverkat alla gitarrister som någonsin lyssnat på The Smiths. Man kan, om man är lagd åt det känslokalla hållet, avfärda Morrisseys poplyrik som pubertal och hans röst som endimensionell, men man kan inte avfärda Johnny Marrs gitarrspel. Han är inte bara den överlägset bästa låtskrivaren på min lista, han är också en glimrande stilist, som i 20-årsåldern behärskade janglig Byrds-pop, rockabilly, fet glamrock, stonesig soulpop och en helt egen virtuos form av pop. På samma gång traditionell, som revolutionär. På samma gång bastant och fjäderlätt. Att folk ibland beskyller The Smiths för att låta på ett visst sätt beror mer på bristfällig produktion än på Marrs talang att behärska all populärmusik som kommit innan honom.
Lyssna på: The Smiths - "Hatful of Hollow" (1984), "Meat Is Murder" (1985), "The Queen Is Dead" (1986)

3. Prince

Det finns två läger: De som tycker att Prince ägnar sig åt kitschig aerobicspop, som i bästa fall tangerar några av de tristare singlar Michael Jackson eller Madonna spelat in. Sedan finns det de som håller Prince som världens främste populärmusikaliska artist någonsin. Jag tillhör den andra gruppen, även om jag vet att det kan dröja tio år mellan gångerna Prince verkligen har lust att visa upp sin genialitet. Han har ju fullt på med all musik han hör i sitt huvud. Den som bara måste ut, oavsett om ingen annan orkar med den. Själv sållar jag igenom det mesta jag kommer över med honom. När som helst kan den gudabenådade talangen dyka upp, men oftast lämnas man en smula besviken över att han gjort ännu en märklig hiphop-rock-låt utan vare sig refräng eller bärande melodi. Ibland ägnar han sin tid åt oändliga funkjam och ganska besvärlig fusionjazz. Många Prince-älskare har som svårast för det. Jag älskar Prince falsettsång i pianoballader - samt - hans besvärligaste funkfusion mest av allt. När Prince likt en modern (eller snarare tidlös) James Brown löper amok på gitarren över 15 minuter strypkoppelhållen funk.
Lyssna på: Prince - "Prince" (1979), "Diamonds and Pearls" (1991), "Emancipation" (1996)

2. Pat Metheny

Vissa avfärdar Pat Metheny för att han är för virtuos för sitt eget bästa. Det är onödigt. Ingen gitarrist, oavsett genre, har lika brett register som Pat Metheny. Ingen är lika lyrisk, lika sparsmakad när han ska vara det och lika vräkig när det passar musiken. Han har gjort musik som är sval, intellektuell och spartansk och musik som är glödhet, svängig och inbjudande generös. Ingen är ovälkommen att lyssna på Pat Metheny. Det är enkel musik - om man börjar på rätt ställe.
Som gitarrist är han den som lyckats förena traditionalism med en nyskapande totalt egen stil på det mest lyckade sättet. Där andra är mekaniskt precisa låter alltid Pat Metheny den där grundläggande förälskelsen i musik lysa igenom.
Lyssna på: Pat Metheny - "Watercolors" (1977), "Pat Metheny Group" (1978), "Question and Answer" (1989)

1. Ace Frehley

Hade det inte varit för Kiss originalgitarrist är jag inte säker på att jag hade velat spela gitarr. Egentligen tror jag att jag var mer fascinerad av trummor som riktigt ung. Men allt som behövdes var egentligen en bild på Ace för att jag skulle förstå att han spelade den allra häftigaste musik man kunde tänka sig. Tillbakalutad, på gigantiska vita platåskor, med munnen suggestivt öppen, sminkad med silvermake-up, ögonen halvslutna i intergalatisk sex-extas (sug på det ordet, Aftonpressen.) Med en vacker gulröd (cherry sunburst) bullig gitarr (Gibson Les Paul Custom) mellan benen.
Det var helt irrelevant att höra honom spela. Eller det var det inte alls. Kiss-skivorna Dynasty och Alive II var och är fortfarande precis allting en tioåring kan önska sig av musik.
Som gitarrist är Ace Frehley starkt begränsad, men hans sound är bland de mest lättidentifierade i rockvärlden. Blandningen mellan staccato-riffande och ett bluesigt vibrato är lika enkel som genial, och Frehleys gitarrspel kommer fortsätta att inspirera unga människor att ta upp en gitarr långt efter att dagens djupt tragiska upplaga av Kiss stapplat omkring bland bomber och granater och yxat ur sig versioner av 40 år gammal grottmannarock.
Lyssna på: Kiss - "Alive!" (1975), "Ace Frehley" (1978), Ace Frehley - "Anomaly" (2009)
- Posted using BlogPress from my iPad

Själens blåmärken

När Anton Hysén, son till den bollsparkande grottmänniskan Glenn och bror till förste pyjamasbananen Tobias, i ett stort reportage i tidningen Offside kom ut som den förste manlige fotbollsspelaren på hyfsat hög nivå var det ett scoop. Anton, vars fotbollstalang aldrig kommer att leda honom till de allra största arenorna, var inte bara modig; han öppnade en igenbommad dörr som ingen har vågat följa efter honom igenom – ännu – men som han i framtiden alltid kommer beundras för att han var den förste som gläntade på. Att vara homosexuell manlig fotbollsspelare på elitnivå måste vara bland det svåraste man kan vara. Jag har gått på fotboll regelbundet sedan tidigt 90-tal och även om rasismen har lyst med sin frånvaro, med några ytterst få undantagsfall, på gaisläktaren under hela den här tiden, så har det varit mer eller mindre legio att insinuera att motståndarspelare har en annan sexuell läggning än normen. Även om ramsorna om ”Håkan Mild och thailändska pojkar” och dem där ”Sella och Wernbloom inte är som oss andra, för att Sella och Wernbloom ***** ** varandra” minskat i frekvens de senaste åren tystas inte ett hån på grund av (implicerad) sexuell läggning ned av personerna runt omkring, på samma sätt som om något rasistiskt hade yppats av någon på läktaren. Anton Hysén, med eller utan Glenn och Annika-tatueringar på underarmarna, ÄR värd vår fulla respekt. Han har gjort något viktigt bara genom att vara sig själv och inte hemlighålla det. Men. Varför kommer det alltid ett men? Är verkligen allt Anton Hysén företar sig nyhetsvärdigt bara på grund av hans medverkan i det gravt undermåliga tv-programmet Let’s Dance – i kombination med hans exotiska sexuella läggning? Våra sedvanligt omdömeslösa kvällstidningar är övertygade om att så är fallet. Precis som i fallet med ”Rockbandet Kent” tror jag att det är oss svenskars eviga vurmande för det mediokra som är källan till nyhetsvärderingen. Vi avgudar det som är halvbra – bra utan att förhäva sig. Att på bästa sändningstid se en ung, lagom snygg, homosexuell man dansa ”bättre än genomsnittet” (albeit nybörjarmediokert) skänker den svenska folksjälen en djupt sedativ ro – dels genom vetskapen att vi är svenskt progressiva som ”accepterar” att en homosexuell man rör sig subversivt framför en jury av andra homosexuella män (alla svenska jurys måste innehålla minst 33 procent homosexuella män, det står i grundlagen), samtidigt som han gör det jantemässigt mediokert. Bättre än vad du och jag hade gjort det, visst, men inte sådär sydeuropeiskt iögonfallande och överdrivet bra. Det är skönt. Det är helgmys. När vi har letsdänsat eller idolat på fredagskvällen (massor av sång- och dansmänniskor som är ”duktiga”, inte ”bra”), melodifestivalat på lördagen kan vi sedan vila upp oss framför en patenterat medioker svensk polisfilm på söndagskvällen – gärna med kemiskt framställt mediokra skådespelare som Krister Henriksson, Bert den siste oskuldens pappa och Lars Ekborgs bullriga skratt i bärande roller. Kanske, om vi har riktig tur, är Cue med på ett hörn och är medioker bortom våra allra (o)vildaste drömmar! Mansdominerat, ja, men som tur är har vi de sjungande mediokra kvinnorna som sopar banan med vilken slätstruken amerikansk country-artist som helst, inom vilken musikgenre som helst: Anna Ternheim, Shirley Clamp, Amanda Jensen, Lisa Ekdahl, Laleh, Eva Dahlgren, Carola. Alla lyckas de med konststycket att vara storartat pretentiösa och ändå ha imponerande lite att säga – både textmässigt och musikaliskt. Det är helt enkelt så zvenskt medelmåttigt att man inte kan låta bli att bli en smula rörd.

En nation av innebandyspelare

”Rockbandet Kent” släpper en ny skiva. Skivan har texter där Sverige beskrivs som kallt, mörkt och osolidariskt. ”Rockbandet Kent” kommer den lilla människan till undsättning, med ett album Rockmusik och ett högkvalitativt toskanskt bordsvin. Tack ”Rockbandet Kent”. TV4 Nyheterna slickar sig om munnen: ”Åh, äntligen får vi göra ett nytt reportage om ’Rockbandet Kent’!” ”Hurra! Jocke Berg ska ha pilotsolglasögon inomhus och prata om vilka högkvalitativa rocklåtar han har skrivit, kontemplerande över ett glas högkvalitativt toskansk bordsvin!” ”De finska medlemmarna ska vara truliga som karaktärer i en Tove Jansson-novell” ”Den tjocke basisten ska ha knullrufs och droppa one-liners!” Visste ni att han har gjort det med Camilla Henemark? Innan kungen! Det är bra tv! Bra TV4-tv! Texterna, åh texterna. ”Jag svek min klass i en vallokal”. Sug på den. Kanske var det Jockes högstadieaula han svek sin klass i. Kanske åt han en isglass på väg från vallokalen – trots att septembervindarna bet i kinderna. Det är så äkta. Så hudnära. Så ”Rockbandet Kent”. ”Rockbandet Kent” värnandes om det svenskt mediokra: gräslig inlagd fisk på en regning midsommarafton, obildade partiledare, världens dyraste sjukvård, lokalpatriotism, teknologtofflor och farfarströja, ishockey-VM, fredagsmys, Thåström, U2 och Depeche Mode. ”Musik för den tänkande innebandyspelaren”, som någon fingertoppkänsligt uttryckte saken på Twitter.

Keep Searchin' (I'll Follow the Sun)

De står utanför Centralstationen, bredvid den märkliga gren-cementklumpskonstverket som bara en uppköpare på kulturförvaltningen kan älska, på väg ned till gångtunneln som leder till Östra Nordstan. Männen står för sig – två eller tre stycken och kvinnorna, tätare ihop än männen och yngre men lika många, några meter därifrån. I händerna håller de en tidning som de pliktskyldigt men diskret håller fram så att utvalda pendlare kan slänga en förlupen bild på dess gammaltestamentliga omslag.

De är Jesu fotfolk. Propert klädda, inte dyrt, inte billigt, med en tillsynes obändig önskan att inte sticka ut. Allt, inbillar jag mig, för att inte stöta sig med någon. Deras budskap och metoder har anklagats för att vara tillräckligt problematiska för att också låta det yttre ställa sig emellan potentiella intressenter och rörelsens mål. I Sverige betyder det – tro helst inte att du är något och signalera absolut ingenting genom dina kläder. I mångas ögon är den utstuderat välklädde bara snäppet över den smutsige, trasige och sjuke i jantelagens strömlinjeformade genomskinliga hierarki.

De möter min blick med en blandning av medlidande och stillstam inbjudande. Deras ögon tycks säga: ”Vi finns här om du undrar över något”. Och jag, jag undrar ju över en väldig massa saker, men jag tvivlar att jag skulle kunna formulera mig inför någon av dem.
Om jag skulle, skulle deras svar kännas inrepeterade, automatiska eller halvsjungna ur är älskande hjärta?
Jag vågar inte fråga. Dessutom tror jag att de vill ha något i utbyte. Något som Robert Johnson sålde vid en dammig landsvägskorsning i Mississippi i utbyte mot att bli världens bästa gitarrist.

När jag går vidare genom tunneln funderar jag på lik någon av dem är mig. Hade jag kunnat vara någon av dem? Har vi några intressen gemensamma? Har de några intressen utöver missionerandet, gemenskapen och Gud? Det kanske inte behövs. Är det så att allt ryms där? Alla svar på alla frågor man någonsin kan ha finns i skriften och hittar man de inte själv finns det garanterat någon bekant, någon äldre mer erfaren, att fråga. Ingenting är osäkert, alla tvivel utsuddade. Alla andra människor skenar till sina meningslösa arbeten med något dött i blicken, förutom de som lyssnar på någon kommersiell radiostation i sina hörlurar och har iklätt sig idiotens välmående leende.
Jag är en av de andra. Jag ser att gör en snabb okulärbesikting av min potential. Jag misstänker att jag får en fyra av tio i betyg: orakad, lyssnandes i hörlurar på (djävulens) musik, jeans, trött uppsyn. Ingen idé att ta ett steg i min riktning, öppna ögonen ytterliagre något och forma munnen till ett ”o”, beredd att jag ska ta höger hörlurar, stanna till och säga: ”…Ja..?”

Nej, hon släpper mig med blicken och jag passerar förbi. Hon har dömt mig och jag dömer henne:
Tafatt, osjälvständig, något lite beklämmande över hela uppenbarelsen – något lite sorgligt.
Hon. Och jag.

Death of the Indie taliban

Även om det för med sig att mycket av det jag skriver på min blogg egentligen blir helt irrelevant, tar jag emot faktumet med öppna armar: Det finns ingen "bra musiksmak" längre.
Jo, naturligtvis finns det rent konkret fortfarande bra och dålig musik, men den går inte längre att genrebestämma eller ens koppla till olika artister.

Den nya generation av artister som släpper musik är uppvuxna under nedladdningstider. Allt har hela tiden funnits tillgängligt för dem. Alltså har inte någon sorts musik varit hemligare, svårare och finare att hitta fram till än någon annan. De har sluppit smyga i fuktskadade källare efter importskivor men inte heller kunnat kokettera över att få tag på just den där skivan under en semester i London eller New York.
The Death of the indie-taliban, helt enkelt.

En ny artist som - säg - Sophia Knapp har inga problem med att vara inspirerad av utskälld mjuk radiorock från 1981, puritansk low-fi och de besvärligaste flöjtsolona på den här sidan Jethro Tull. Inte för jag tror att hon är influerad av det sistnämnda (det är jag som är det.) Poängen är att hon SKULLE kunnat vara det. Det finns inte längre några statiska "rätt och fel" över vad som inspirerar god musik. Visst är det skönt - att Quiet Riot är en minst lika god förebild som Bob Dylan?

Nåväl. Ett lite mer uppseendeväckande påstående vore kanske att god musiksmak är något man tränar sig till genom musiklyssnande. Precis som det krävs hundratusentals timmar med ett tennisracket i handen för att bli tennisproffs behöver man aktivt ha lyssnat på hundratusentals timmar musik för att få god musiksmak. Är det ett provocerande påstående? Det borde inte vara det. Det är ett pompöst påstående, men inte felaktigt.

Det här innebär i förlängningen att när jag säger att Hold the Line med Toto är en bra låt, så stämmer det; men när, säg, Leif Pagrotsky säger samma sak – så stämmer det inte. Förvirrande?

Tänk på det som om vore det inom politiken. Om Carl Bildt säger att ”demokratiprocessens påskyndade är av yttersta vikt i Syrien är det ett korrekt påstående för dig och mig. Däremot är Jonas Sjöstedt tvungen att bestrida påståendet: ”Demokratiprocessen kan vänta – då den ofta visar sig bära likhetstecken med USA-imperialism, Coca-Cola och en svårighet för Vaz och Lada att hävda sig på bilmarknaden – det är däremot en absolut nödvändighet att dödandet av civila omedelbart upphör.”

Jag vet precis vad ni tänker just nu.

Är verkligen Hold the Line med Toto en bra låt!?

Ja, den är ganska bra – Lite uttjatad men definitivt kanske ganska halvbra.

Allt är Sara Lidmans fel

Det finns ett nordiskt gravallvar och det nordiska gravallvaret säger att allt inte behöver vara så jävla roligt hela tiden.
Så vi har aldrig roligt; Jag och det nordiska gravallvaret.

Jag trodde att Karl Ove Knausgård skulle vara (lite) rolig - tragikomisk, kanske är ett mer passande ord - men efter 180 sidor av första delen av Min kamp är det mest snö, fylla, nyttigt bröd, flickbröst under tighta jumprar, banala politiska åsikter och monumentalt Oidipus-komplex. Inte ett enda litet fniss. Varför är våra nordiska författare, artister och regissörer så gravallvarliga? Föraktar de humorn? Ja, förmodligen.
Humorn är en biprodukt. Som i Ingmar Bergmans dystopi Scener ur ett äktenskap eller så ska den (humorn) ställas i skuggan av ett "viktigt budskap" i en reklamfilm(!) av Roy Andersson.
Eller så är den bara arg och trotsig och i sanning inte särskild rolig alls som i en roman av Kerstin Thorvall den den sexuella extasen liknas vid att drunkna i en jämtländsk insjö - frivilligt.
Finland, säger ni. Kaurismäki och Paasilinna är jätteroliga! Jämfört med Markoolio, ja. De är roliga på det där burdusa sättet. Tom of Finland är visserligen jätterolig men han är knappast subtil, och just i det här fallet tror jag att det är det jag eftersöker. Någon som är torr, saklig, beläst och jätterolig. En nordisk blandning mellan Woody Allen och Caitlin Moran.

I musiken är det ännu värre ställt. Thåström, Kent och Anna Ternheim, för att bara ta svenska exempel. I melodifestivalen ställer bistra teatermän som Thorsten Flinck upp med en blick som tycks skvallra om att han bara minuter innan sändning sköt upp på en nedpissad toalett på Berlins Centralstationen tillsammans med sin tio månader gamla son.

Vi har visserligen artister som Håkan Hellström och (faktiskt!) Frida Hyvönen som både är underhållande och allvarliga men de får så mycket hatmail av människor som tycker att alla ska se ut som Lars Aduktusson och sjunga som Peter Jöback att de är tvungna att fly utomlands (eller till en isolerad skärgårdsö). Den sista meningen kanske inte var helt sann, men herregud: Jag försöker driva en tes här!

Men det är klart: Om alternativet till det nordiska gravallvaret är "Den Nordiska Uppslupenheten" då föredrar jag ändå det förstnämnda. Eftersom etermedia formligen svämmar över av trevlighetsfacister som Anne Lundberg, Ernst Kirschsteiger och Fredrik Skavlan som garanterat alla inte bara bajsar med öppen dörr utan dessutom kokettererar om det på middagar.


- Posted using BlogPress from my iPad