Reklamavbrott!

Hej!
Det är jag igen. Ni tänkte kanske att ni skulle slippa mig nu när den domestika melodifestivalen är över för det här året. 
Den här gången var jag bara tvungen att höra av mig för jag blev lite upphetsad av en (ganska) ny skiva med popmusik. Artisten ifråga heter Sophia Knapp och är amerikanska. Hennes skiva, som sorteras in under genren obligatorisk lyssning, heter "Into the Waves" och ni behöver den i era liv. jag lovar er! Den finns inte på Spotify så jag skulle rekommendera att ni göra som förr i tiden: öppnar plånboken och betalar för er musik. Ni kommer inte ångra er - det lovar jag. Om ni skulle ångra er är det era öron det är fel på så jag kan knappast hållas ansvarig ändå.

Det var allt för nu. Jag återkommer med mer hårdför prosa framöver. Håll ut!
Er vän,
Henrik

En tydligt konfliktsökande man visar upp sin - trots allt - lite mer resonabla sida

Så här är det:  Jag gillar ju musik.
Fel av mig. Jag älskar faktiskt musik. Jo, det är alldeles sant. När ingen har funnits där och allt har framstått som meningslöst, deprimerande och hälsovådligt, så har musiken funnits där. Det har varit I Wanna Be Somebody med WASP, I Know It's Over med The Smiths, Autumn In New York med Billie Holiday, Three Flights Up med Pat Metheny, Ol' Man River med Paul Robeson, Hold On Dear Brother med The Beach Boys och allt däremellan. Och ganska mycket därtill faktiskt.
Hundratusentals låtar. Hundratusentals minuter. 
Jag hade kunnat lista artister, skivor, låtar, texter, strofer, ackordföljder, melodier, skivomslag, skotska basister, bandnamn, gitarrmodeller, tacklistor (special thanks to all da muthafukkin' fanz around the globe - C ya on tour!), kravallstaket, hörlurar, vilken låt som spelades i mitt huvud första gången jag såg henne. Och henne. Och när Teodor föddes och...

Allt tills era huvud snurrade och ni på allvar började oroa er för min mentala hälsa.

Jag gillar dessutom tävlingar och att titta på tv.

Varför, frågar sig vissa, gillar jag då inte Melodifestivalen? Eller ännu hellre: Varför lägger jag så mycket tid på att aktivt ogilla Melodifestivalen?

Ni vet svaren nu va? De står att läsa här ovan. Är jag för otydlig? Okej, jag ska försöka förklara bättre:

Visst kan jag låta bli att se på Melodifestivalen när det nu gör mig så upprörd. Det gör jag också ganska ofta. Har jag något bättre för mig (sortera navelludd, klippa näshår eller youtuba gaismål) så gör jag ofta det. Ibland är det dock lördagkväll och eftersom jag gillar tv så händer det att jag tittar på tv. Vad nu? Ett tävlingsprogram! I musik!! Vad spännande! Jag gillar ju tävlingsprogram och jag... wait for it... ÄLSKAR musik!

Okej, okej, okej... jag spelar lite dum nu. Men jag tänker: Någongång måste det väl komma en låt som jag gillar. Det har faktiskt hänt! Senast i år, faktiskt. Abalone Dots tror jag att gruppen hette. Även om framförandet var ytterst irriterande med nyckelharpa och skit, så var låten och sången skitbra. De kom naturligtvis näst sist och åkte tvär-ut, eftersom de stod och löjlade sig med nyckelharpor UTAN att ha en dansande näcken, rök, eld, drakar och konfettiregn runt omkring sig: Det måste man ha om man ska löjla sig med folkmusikintrument. 
De var bara tre begåvade tjejer som sjung en bra låt. You do the math. Jo då, de var snygga också, men uppenbarligen inte tillräckligt snygga.

Måste man då kokettera om hur mycket musik betyder för en, hur mycket Del Shannon får en att gråta och hur man räddats ur depressions kvicksand av ett, eh, Dave Mustaine-solo(?) mer en gång, för att få titta på tv en jävla sketen lördagskväll när man kuskat Ica Maxi hela förmiddagen och gjort fläskfilé i ugnen hela eftermiddagen?

Nej, det behöver man inte. 

Vi kommer nu till medias roll i spektaklet. Det går inte att undvika Schlagerfestivalen om man inte gör som den där personen utanför Umeå som körde ut i skogen med bilen och lät snön sakta begrava dem båda i ett par månader. 
Det är dock långt ifrån snögaranti här i södra Sverige vilket försvårar avståndstagandet från folkfesten. I dagstidningar, kvällstidningar, tv, radio, för att inte tala om sociala medier på nätet avhandlas "mello" dygnet runt som om det vore det viktigaste som hänt sedan de allierades landstigning i Normandie.
Det här är egentligen inte så konstigt för mig. Som jag redan har berättat så är musik jätteviktigt för mig, mycket viktigare än vad Finlands nye president heter. Så OM tävlingen innehöll något annat än musik för förståndshandikappade (no offense - none taken!), små barn och människor som skiter i musik de andra 42 veckorna om året då inte festivalen håller på, så hade jag gjort tummen upp!
Men så är inte fallet. Såklart. Melodifestivalen är ett superbt iscensatt projekt att sälja "konserverad gröt". Det är ett sätt där tv-kanalernas coversjungande tonårsidoler och där akterseglade dansbandsdrottningar ständigt får en chans att skina på bästa sändningstid - ivrigt påhejade av en skivbolagsbransch som numera säljer sina "enheter" på Statoil.

I den första deltävlingen 2012 gjordes mellanaktsnummer där programledarna sjöng om hur melodifestivalen "inte bara är bögarnas fest". Att HBT-människor sedan länge skapat en slags subkultur - sprungen ur en kärlek för kitsch och det aparta - kring festivalen är  en intressant bieffekt (no pun intended) som faktiskt många ur 40 och 50-talistgenerationerna som sitter klistrade framför tv:n inte känner till. 
Bredden är festivalens styrka, säger någon. Och så är det ju. Från extravaganta schlagerfjollor till konforma medelsvenssons i fotriktiga tofflor med kardborreband. Men varför måste den första kategorins kärlek till kitsch (ursäkta fördomsfullheten, men jag försöker komma fram till en poäng här) och den andra kategorins hunger efter sensationslystnad leda till att allt som är med håller så fruktansvärt låg kvalitet? Det är det jag inte förstår.
Det är aldrig ett hårdrocksband som deltar. Det är alltid ett tredje klassens hårdrocksband med en fjärde klassens låt. Eller ännu oftare ett gäng överåldriga aerobicsinstruktörer som minsann gör centraleuropeisk disco så att grillchips-låren klatschar i takt i soffan.
Det är som om allt som deltar måste vara övertydligt och en karikatyr av något annat (helst fem år för sent). Jag kan för mitt liv inte förstå varför det måste vara så. 
Kanske tycker jag inte tillräckligt mycket om musik ändå. Eller kanske saknar jag någon subtil humorgen som gör att jag inte riktigt "fattar grejen".

En vänlig tystlåten man och hans bottenlösa hat mot folklig underhållning

Fördämningen brast igår och den brast rejält. Om det nu är så att fördämningar kan brista rejält, eller om det är effekten av en liten bristning som är rejäl låter jag vara osagt. 
Jag hade lovat mig själv att inte kommentera Schlagerspektaklet på Facebook. Varför skulle jag göra det liksom? I år igen? Det är befogade frågor som inte har något bra svar.
Jag har tidigare lyckats titta halvt om halvt på två deltävlingar, tittat upp över en bokkarm (det låter mer pretentiöst än vad det var) eller tagit ur en hörlur ur örat när Björn Ranelid refererat sin egen eurotechnolåt live i tv på samma sätt som en femåring kan tänkas beskriva sitt sandslott samtidigt som hen bygger det på stranden eller i sandlådan - ja, fast i Björns fall med ett gravt talfel och lite mer infantilt.

Det har naturligtvis varit svårt att inte skriva starkt nedsättande omdömen på Facebook, inte bara om artisterna som deltagit, utan även om dem av mina vänner som entusiastiskt tillkännagett att "nu kommer minsann ögongodiset Danny" och att (någon vid namn) "...Loreen kommer att sopa banan med hela högen".  
Men jag är i grund och botten en godhjärtad person. Jag inser att när mitt kokande blod tillslut svalnar (ungefär 20 minuter efter "tävlingens" slut ända fram tills att jag får läsa om skiten i GP och på löpsedlar dagen efter) att de som tittar på melodifestivalen, funderar på att se Göta Kanal 5 på juldagen samt varje fredag verkar genuint förbluffade över att det är just fredag - INTE behöver mina mästrande ord om vad som är genialiskt (inget i Mello, sorry) och vad som är bottenlöst uselt.
De har gjort sitt val och utstrålar en närmast kristen aura av att de valt rätt.

Lägg nu märke till att jag har skrivit så här långt utan att ens ha nämnt Sean Banan.

Min kompis Fredrik skrev fyndigt på Facebook efter att Björn Ranelid gått vidare till final att han inte förstod dem som var upprörda. Ranelid hade helt enkelt höjt upp miffo-koefficienten till en tidigare onåbar nivå. Här har Fredrik naturligtvis helt rätt. Att komma leftfield på det sättet, från finkulturen av alla ställen och leverera ett bidrag som rent kvalitetsmässigt slår Sean Banans genom att vara både sämre musikaliskt och textmässigt OCH samtidigt slå Torsten Flinck på fingrarna när det kommer till självförhärligande och blöta kulturläppar. Det är ta mig tusan djupt imponerande.
Och naturligtvis belönas det med en direktplats till Globen, medan Ranelid lämnar sina två huvudkonkurrenter i novelty-buskis-genren i dammet bakom sig för att få göra upp i andra chansen. Väl där lyckas en amfetaminsvettig Flinck (Thorsten, ej Mattias) resa sig och ta sig till final medan herr Banan, trots sin folkligt efterblivna humor - i rakt nedstigande led från att tända eld på kattungar och råna ensama pensionärer, förlåt, i rakt nedstigande led från Åsa-Nisse, Stolstollarna och Markoolio skulle det vara - misslyckas att få nationens mindre nogräknade barn under sju år att ringa och rösta på honom.

Jag ställs nu (inte nu, men om ett par år) inför ett intressant dilemma. Min son som är tre och en halv månad gammal tar (förhoppningsvis) ingen skada av att sitta i mitt eller sin mammas knä medan tv-skärmen exploderar av dumhet, inskränkthet, populism, sensationslystnad och dålig smak. Jag har visserligen som en säkerhetsåtgärd erbjudit mig att i ett annat rum spela Peter Brötzmanns Machine Gun-skiva på repeat för Teodor, så att han inte ska traumatiseras på något sätt av det licenspengarsponsrade spektaklet. Men Jenny har förklarat att chansen inte är större att han drar på sig en schlagerfluga än vad det är att han (och jag) får mässlingen när vi reser till Korsika. Jag litar på Jenny - Hon är mycket smartare än jag när det kommer till... Well... Det mesta.
Men, när Teodor närmar sig den åldern att han förstår vad som pågår på tv:n (i den mån det nu går att förstå vad till exempel Ranelid håller på med) då tänker jag se till att han istället får någon satanistisk heroinmissbrukare att lyssna på istället: En artist som helt enkelt inte kan ställa lika mycket skada i huvudet på ett lättpåverkat barn. För om det är något jag lärt mig  efter att ha lyssnat alldeles för mycket på musiki 31-32 år så är det att heroinmissbrukande satanister med cyniska texter om mänsklighetens undergång åtminstone får lyssnaren att tänka - och fundera över olika scenarion. Kanske till och med att ifrågasätta saker. Inte minst heroinnyttjande och barnslig satanism. 
Låter man sig underhållas av den ytliga ljudkuliss med starka bilder som kallas Melodifestival lär man sig inte att ifrågasätta ett enda jävla dugg - förutom möjligtvis varför i hela världen Marie Serneholt har så ful klänning och varför Charlotte Perelli bara spenderat 3500 kronor på en hårförlängning.

I vilket fall som helst så ska man inte bara såga företeelser utan att komma med konstruktiva förbättringsåtgärder. Därför tänkte jag nu hjälpa Christer Björkman till vad jag anser vore ett spännande startfält i melodifestivalen nästa år, nu när vi så uppenbart till och med lämnat musikalstjärnorna, Idol-aspiranterna och de latinska Ricky Martin-plagiatörerna bakom oss.

Här är tio freakshow-konstellationer som Christer kan sprida ut över de olika deltävlingarna och blanda upp mellan lättsmälta tunnisar som Patrik Isaksson, The Moniker, mellanstadielärarinnan från Munkedal och the Mighty Anna Bergendahl (remember her?):

Bidrag 1. Kicki, Leila och Millan - Inget är beständigt (förutom kärleken)
Kicki Danielsson, Leila K och Camilla Henemark möts i en sedelärande historia om livets plötsliga lappkast över några varsamt utplacerade ABBA-pastisch-ackord.  Text och musik: Thomas G:son och Plura Jonsson

Bidrag 2. Glenn å Håkan featuring Hammerfall: Bollen är rund, pucko!
Håkan Södergren följer äntligen upp sin helgjutna insats i hockeyfeber-låten. Den är gången battlar han med allas vår Glenn Hysén i en humoristisk uppgörelse mellan ishockey och fotboll, Stockholm och Göteborg. Göteborgssidan förstärks av Heavy Metal-pionjärerna Hammerfall som skrivit musiken medan Stockholm får hjälp av Jean-Pierre Barda som dansar suggestivt och headbangar autentiskt-autistiskt i bakgrunden.
Text och musik: Lasse Holm, Oscar Dronjak och Joachim Cans.

Bidrag 3. Zuper-Zvennarna: Vikingen Zlatans korståg
Martin "E-Type" Ericsson och Zlatan Ibrahimovic toastar över ett österikiskt ragga-metal-komp om kampen mellan ont och gott och vikten att alltid göra sitt bästa. Räkna med pyro!
Text och musik: Martin Ericsson och Jonas "Joker" Berggren

Bidrag 4. Ultima Thule featuring Horace Engdahl : (Vi har inte)Tröttnat på fosterlandet
Ett av det tidiga nittiotalets mest älskade svenska rockgrupper har återuppstått för festivalen och har slagit sig i sling med herr Engdahl som influerad av Björn Ranelids framgångar kände sig begränsad i sitt tidigare uttryck. Låten är en medryckande kraftballad med svulstig och tänkvärd text av en man som lämnat sitt fädernesland för att få ny inspiration ii Germanien (lekfullt omnämnt i texten som "Tredje riket"!)
Text och musik: Horace Engdahl och Jimmie Åkesson

Bidrag 5. Linda Hammar och Ica-Jerry - Den Stora Godheten
En finstämd ballad helt utan obehagliga undertoner.
Text och musik: Marko Lehtosalo

Bidrag 6. Marcus Birro och Per Morberg: Stolt, stark, stringent.
Det mjuka möter det hårda. Det manliga möter det italienska. En knuten näve möter en orakad haka och i mötet uppstår en kyss - kärlek - eruption - urkraft - italiensk fotboll och en del 80-talstintad depprock.
Text och musik: Marcus Birro eller Per Morberg. Eller Thåström.

Bidrag 7. Lars-Åke "Babsan" Wilhelmsson och Sture Bergwall : Las Ramblas
En gaydisco-burgare i klykan där Babsan och den frikände (?) sexualförbrytaren (eller ska vi säga "sexualförnyaren"!?) Bergwall inte sparar på varken de latinska rytmerna eller en chans till mustigt inuendo!
Text och musik: Ingela "Pling" Forsman och Fredrik Kempe

Bidrag 8. Carolina Gynning och Emma Andersson: My Heart Will Go Off
Modernt, modigt och moderligt från två av våra största nyfeministiska ikoner.  
I den baleariska solen möts våra gudinnor med en Bellini i handen, ett par Gucci-glasögon på nästippen och stjärnorna i ögonen!
Text och musik: Thomas Orup Eriksson och Mauro Scocco

Bidrag 9. Stefan&Krister, Ernst Kirschsteiger, Martin Timell, Den arge snickaren, Alexander Nilsson & Lasse Stefanz: Dominikanska damer och tapetklister i grytan
Snacka om urladdning! Spex och stoj och allt som är skoj i en treminuters rumba där det både trillas - och rimmas - på rumpan!
Text och musik: Ingela "Pling" Forsman och Bobby Ljunggren

Bidrag 10. Laleh & Anderz Timell: The Beauty And The Bitch
Universalgeniet Laleh plinkar på en akustisk gitarr och sjunger rader av knivvass gymnasieprosa medan Anders konstnärligt smörjer i sin nakna adonisliknande kropp i Cay P:s grillolja på golvet. Han spelar tamburin i refrängen också.
Text och musik: Laleh och Mikael Wiehe

Miaow

Är det fel att döma ett lands hela värde genom att bedöma dess populärmusikaliska genomslag? Nej, det är naturligtvis ett helt korrekt tillvägagångssätt.

Det är ju dessutom så enkelt. Se här: USA och Storbritannien = De två absolut bästa länderna. Sverige, helt okej, men inte lika bra som vi själva tror (jämför gärna med skolan och sjukvården som vi också tror är i världsklass). Sedan har vi stora skenbart betydelsefulla länder som Spanien. Nästan inga internationellt gångbara artister och de som finns är helt värdelösa (klanen Iglesias och Heroes del Silencio – om någon mot förmodan minns dem). Landet är helt enkelt bankrutt både ekonomiskt och musikaliskt.

Tyskland säger ni. Ja, det finns en hiskelig massa tyska artister. Men alla (ja, uteslutande ALLA som verkar inom populärmusikfältet – dit jag inte räknar jazz – just nu) är ju fullkomligt värdelösa. Läs den här listan och om du klarar av att inte rysa: Grattis! Du är kliniskt deprimerad och kan antagligen se fram emot ett halvårs avslappnande sjukskrivning:
Scorpions, Helloween, Enigma, Sandra, Michael Cretu, Die Fantastischen Vier, Böhse Onkelz, Destruction, Lacrimosa, Girls Under Glass, Das Ich, Subway To Sally, Tyske Ludder, Scooter, Nina Hagen, Die Toten Hosen, Edguy, Die Ärtze, Die Krupps, Tokio Hotel, Doro Pesch, KMFDM, Modo, Culture Beat, Gamma Ray, Blind Guardian, Freedom Call, Tankard, Heino, Nena, Falco, Primal Fear, Running Wild, E-rotic och Rammstein.

Kraftwerk och Einstürzende Neubauten? Lyssna ni på gymnasial poststrukturalistiskt ickemusik om det får er att känna er smarta. Eller för all del: krautrocka fast träslöjdslärarskägget i brevlådan om ni inte vågar röka hasch och bära bruna manchesterbyxor.

Inget land kommer i närheten av Tyskland när det gäller vedervärdig ”rockmusik”, nej, inte ens Finland! Inte ens Ryssland (då fattar ni att det är illa)!

Vilka länder är då hejdlöst överskattade: Kanada naturligtvis. Precis som Holland är lillebror i musikalisk uselhet till Tyskland är Kanada lillebror till USA – En del okej artister men också en uppsjö pretentiösa och – övervärderade – diton: tänk Leonard Cohen och Joni Mitchell och alla deras efterapare.
Eftersom alla svenskar älskar ALLTING som är italienskt: Från politisk efterblivenhet, tutt-tv och Zlatan till kalvbräss, Amarone och att köra bil utan att använda blinkers är naturligtvis även landets sliskigaste strandraggare populära på de här breddgraderna. Dock är ju musiken inte usel med samma kraftfulla dignitet som den finska eller japanska, utan mer enerverande menlös.

Frankrike är det land som (faktiskt) påminner mest om Sverige i det här sammanhanget. Till Sveriges fördel kan vi dock nämna att vi är nio miljoner människor och har ungefär tre gånger så många ”ovärdelösa” artister som Frankrike (jag orkar inte googla hur många invånare Frankrike har). För varje franskt musikaliskt geni som, eh, Serge Gainsbourg och, eh-öh… Brigitte Bardot får vi stå ut med en Jean-Michel Jarre och en Manu Chao.
Förutom Sverige och Frankrike hör Irland, Brasilien och Australien till länder som är helt okej men ändå övervärderar sin egna förmåga.

Grekland och Turkiet, säger ni. Nej, säger jag. Att analysera den regionens rockmusik kommer bara sluta med att jag beskylls för lyteskomik.

Vilka länder är då bubblare som positiva rockmusikländer, eller kraftigt på gång? Jamaica (och stora delar av Karibien – Pk!), Mali(Pk!), Polen, Kuba, Danmark och Mexiko.

Japan? O, vad svårt. På sedvanligt japanskt manér finns ju inga genomsnittliga, halvbra artister. Antingen är de bra – eller så är de bottenlöst usla på ett närmast tyskt vis. Lite som Norge.

Plex Pettersson

Naturligtvis är Lana Del Rey – som när det här året är slut kommer att vara en av världens största popstjärnor – fejk.

Folk som på allvar tror att de mest dekadenta rock- och popstjärna alltid kommer ur en autentisk arbetarklassbakgrund lurar sig själva. Ofta(st) är det precis tvärt om.

Håkan Hellström, Henrik Berggren, Timo Räisänen, de medelålders snorungarna i Hästpojken och Jonas Game med rötter i Bad Cash Quartet, flera av medlemmarna i The Soundtrack Of Our Lives är göteborgsmusiker ur i lägsta fall övre medelklassen, och i många fall rena bourgeoisien.

När jag i Fredrik Strages DN-krönika läser att Lana Del Rey, som hittills släppt de fantastiska singlarna Video Games och Born To Die, inte alls har den white-trashiga uppväxt i en trailer park i New Jersey som hon har låtit påskina, utan är dotter till en superrik IT-entreprenör från snobbiga skidorten Lake Placid blir jag inte det minsta förvånad.

Vilka andra har självförtroende och ekonomiskt kapital att våga åka till Paris i två år och (k)röka ned sig eller våga försöka sig på att bli auteurer?

Feministerna kommer att hata Lana Del Rey (det gör de naturligtvis redan i de fall de känner till henne). Hon har inte alls den autencitet som en kvinnlig artist ska ha. Hon är inte övertydligt teatralisk och gayflirtande som Lady Gaga och inte heller konstnärligt svår och plågad som Feist eller vår egna Stina Nordenstam.
Jag minns fortfarande med stor munterhet hur den alltid makalöst politisk korrekta massan på Twitter förfasat sig över att en musikrecensent omtalat Feist som en av de bästa kvinnliga artisterna. ”Samma sak hade aldrig sagts om en man!” Nej, men nu kanske det är av intresse för folk att få veta att Feist faktiskt är en kvinna – eftersom ganska många (feminister) tycker att det finns ett egenintresse i att gilla kvinnliga artister – hennes artistnamn är ju ganska svårt att genusbestämma. Lägg därtill att Feists musik görs bäst i att beskrivas just som kvinnlig musik, på samma sätt som gubbrock är en genre, ett skällsord och en kliché är ju känsliga kvinnor på gränsen till nervsammanbrott bakom ett piano eller en gitarr en egen genre, för vi vet ju ungefär hur de låter: Frida Hyvönen, Ani DiFranco, Ingrid Olava, Feist, Tori Amos, Regina Spektor, Anaïs Mitchell, Stina Nordenstam, Anna Ternheim, Liz Phair, Kate Walsh, Ane Brun, Jesse Sykes, Heather Nova, Rozi Plain med flera, med flera.
Men om någon skulle få för sig att döpa de här artisterna, som har ungefär lika mycket gemensamt som de som brukar klumpas ihop i begreppet gubbrock, till… säg… PMS-singer/songwriter så skulle hela helvetet bryta loss.

Missförstå mig rätt: Jag högaktar flera av de artister som jag nyss räknade upp.

Lana Del Rey är något helt annat än dem och jag bryr mig intedet minsta om huruvida hon är déclassé, hon har mer gemensamt med Twin Peaks än Rickie Lee Jones och i min bok är det något bra.

Hursomhelst, jag skrev mest den här texten för att ge mitt bifall till fröken Del Reys musikaliska gärning och skryta över det faktum att jag kommer att ha rätt beträffande hennes världsövertagande under 2012, samt – och det här är viktigt – för att besvara er en text som jag skrivit där jag för tusende gången hackade på Bert Karlsson, Lasse Kronér, Göran Johansson och IFK Göteborg och annan västsvensk mygel- och skrävelkultur. Ingen vill läsa mer sådant.

Den 30 januari släpps Lana Del Reys (egentliga) debutfullängdare Born To Die. (Och ungefär i juli kommer jag antagligen ångra att jag någonsin har haft ett positivt ord att säga om henne.)

Plano, TX

Har ni varit i Plano, Texas? Inte jag heller. Men jag har en återkommande dröm där jag bor i staden med min familj (J och T) och arbetar på Dr. Pepper Snapple Group som någon slags creative director.
I drömmen har jag slips som jag envisas att knyta så att de är för kort, ljusblå kortärmad skjorta och beiga chinos och antracitgrå Nike Ralston-skor på fötterna när jag kör en Dodge Ram och lyssnar på gospelradiostationer på väg till arbetet. Gatan som vi bor på är inte helt olik den som figurerar i Desperate Housewives (den är identisk med den).

Till skillnad mot våra grannar så röstar vi på Demokraterna. Men vi flaggar med stjärnebaneret och lägger högerhanden över hjärtat när Martha Reeves sjunger Star-Spangled Banner under Super Bowl. Vi skjuter inte med automatiska handeldvapen på vägskyltar. Vi äger inte ens en Colt.
Vad J gör? Hon är hemma med T just nu. Annars säljer hon båtar – pendlar till Galveston i en Toyota Prius varannan vecka – det är 45 mil enkel väg. Vi har en tredje bil också – en gammal Saab cabriolet likt den Paul Giamatti kör i filmen Sideways – vi är ju ändå amerikaner. Friheten att inte behöva stanna på ett ställe är djupt nedärvt.

Vi handlar vår mat på Whole Foods Market på Preston Road. Något måste man ju göra. Juicen är tre gånger så dyr, men samvetet fyra gånger så rent. Till skillnad mot våra grannar är vi ateister. Det håller vi tyst om, förutom till våra närmaste vänner. Intelligent design skrämmer oss mer än priset på olja. Trots det sjunger Mahalia Jackson Didn’t It Rain på min radio, jag trummar med på ratten – hypokritiskt måhända. Det har inte regnat på två och en halv månad.

Stay Black

Nytt år och jag hoppas på skärpning, men jag utlovar ingen, när det kommer till uppdaterandet av bloggen. Kanske kommer texten om Black Box upp snart, kanske texten om Saliva och Erik i hängslebyxor, kanske en text där jag listar 2011 års tio bästa plattor – där The Unthanks ”Last” placerar sig på tionde och sista plats: Kul, kul.

Det är så mycket som har hänt medan jag inte uppdaterat bloggen. Jag har blivit en sådan där förälder! Till en liten pojke. Det är fantastiskt – naturligtvis.
Det trodde ni inte om mig, att jag sysslade med sådant!

Kanske kommer jag bli en pappabloggare nu. En sådan som skriver om kall gröt, bilmotorer som inte vill starta när man är sen och sardoniskt självreflekterande texter om hur tvätten åker runt runt i tvättmaskinen medan tiden… Jag ni förstår grejen.
Jag hoppas inte det. Jag hoppas verkligen inte det. Men jag kan inte lova något. Huvudsaken är ju att jag skriver något här, tror jag. Inte för er skull utan för min egen.

Nu skulle jag till exempel vilja skriva om nyårsfirande. Inte mitt eget som var väldigt stillsamt och trevligt, utan efterdyningarna som jag vaknade till igår och idag. Ingen baksmälla, absolut inte, om man inte jobbar inom Göteborgs stads Park- och naturförvaltning förstås.

Nyår är högtiden framför andra när vi firar att vi är idioter. En promenad utomhus de första skälvande dagarna på året vidimerar det här påståendes sanningshalt för var och en.
Det är under en sådan promenad uppenbart att vi tycker om att (1.) Spränga saker (även våra egna lemmar om det är det som krävs för att fira in det nya året). (2.) Dricka söta bubblande viner från Ungern när vi egentligen inte borde dricka något annat än vatten. (3.) Låta all skit vi släpat med oss ut vid tolvslaget , från ungerskt glas och plastglas från Ullared till kinesiska pyroteknikrester och smuggel-Marlboro Lights-paket, ligga kvar på marken som en installation över vår idioti.

Min enda tröst när jag ser eländet är att jag hoppas att personen som slängt Chapel Hill-flaskan i sandlådan vaknar med en majestätiskt bakfylla i en solkig säng och med en torftig skivsamling – medan jag försöker dansa med min sex veckor gamla son till Isaac Hayes. Teodor ”står” i mitt knä, medan jag håller honom under armarna, och rör sig rytmiskt till The End Theme från Tough Guys. Men det här är bara början. Även om Teodor tycks vara mer intresserad av tapeten bakom mitt huvud än årgångssoul från Memphis.