Lite socialrealism på en onsdag mitt i livet

Vill ni höra ett skämt? Ett jätteroligt skämt! Det är inte så mycket ett skämt som en one-liner, eller snarare: en two-liner.

Nämnde jag att det är ett jätteroligt skämt? Det är nämligen ett jätteroligt skämt! Är ni beredda? Okej, bra. Då kör vi:

*Tystnad* *Tagning*

(Kameran rullar… KLAPP)

Interiör:
Mörk hall i hyreshus av 60-talskaraktär.

Scen:
Man i 40-årsåldern, ungdomligt klädd men med en bitterhet i ögonen och rynkor under desamma som avslöjar hans egentliga ålder, lutar sig mot dörrposten till sin lägenhet och spottar ut portionssnusen i locket avsett för använda prillor i sin snusdosa. I hallspegeln till sin egen spegelbild säger han:

”Jag har slutat att försöka förklara vad jag gör på dagarna. Allt någon behöver veta är att jag går till jobbet och har ont i magen och går därifrån med huvudvärk.”

*Kameran zoomar in mannens vitnande knogar och lägenhetsnycklarna i hans knytnäve*

It’s a wrap. Thank you.

Hamburger Hill

I lördags hade min sambo en tjejkväll i vår lägenhet. Eller, det var snarare en heldagsaktivitet. Som kille blir man väldigt avundsjuk på den här typen av aktivitet. Så här fungerar det nämligen: Sex-sju tjejer träffas en hel dag och två av dem har gjort ett aktivitetsschema. I lördags paddlade de kanot i Delsjön (med lyxpicknick) och åktesturistbuss i Göteborg, sedan lagade de middag tillsammans på kvällen och satt på vår balkong och pratade.
Klockan 22.00 kom jag hem för då orkade inte jag hålla mig borta längre.

Som sagt, som kille blir jag väldigt avundsjuk på det här. Vi killar har absolut ingen fantasi eller stamina att göra något liknande. Våra idéer sträcker sig aldrig längre än titta på fotboll eller dricka fyra öl på en pub (dessa aktiviteter går utmärkt att kombinera). Om det är högsommar kan vi på sin höjd tänka oss att 1. Spela fotboll (om man får dricka öl samtidigt) och 2. Grilla (om man får dricka öl samtidigt).
Vi har ingen aning om vad vi skulle göra tillsammans annars.

Men. Allt är inte avundsvärt i tjejers samkväm. Under kvällens lopp skulle det nämligen lyssnas på musik (det hör till när människor gör saker tillsammans – oavsett kön). Till saken hör, sa han ödmjukt, att jag har några tusen cd-skivor i vårt vardagsrum. Efter att två tjejer (som ska skyddas av anonymitet) kollat igen skivorna i ett par minuter ställdes först frågan: ”Jenny var har du dina skivor?” och när svaret att de inte var uppackade nådde dem beslutade de istället för att spela cd-skivor att sätta på Radio Rix.

Sa jag att jag hade några tusen cd-skivor? Att de spänner över de flesta upptänkliga genrer, smakriktingar och tidsepoker? Att de står i petimeterkronologisk ordning på ett väl upplyst ställe i vardagsrummet? Att de är lika fina att titta på… som att lyssna på? Att de är en förlängning av mitt snille och min smak? Att de är förkroppsligandet av… ja, ni fattar grejen.

Naturligtvis är min manlighet sårad! Hallå! Radio Rix!?
Är det inte där Gert Fylking drar fräckisar i parti och minut och var fjärde låt är av Patrik Isaksson?
Om man kastar in en sten i Radio Rix lokaler är chansen att den träffar en musikintresserad person minimal!
Anticimex har ett särskilt nödtelefonnummer man kan ringa om ”någon” råkat sätta på Radio Rix i ens lägenhet och man behöver snabb sanering.
"Radio Rix… Bara låtar du har hört förut och egentligen har tröttnat på men eftersom du inte orkar bry dig längre kör vi dem tiotusen gånger till…”

Efter mitt musikquiz på Tidbloms igår – som som vanligt vanns av Jenny och Sara (med viss pytteliten assistans från Åke). (Ni som missat att gå på quizen kan andas ut nu, nu blir det inga fler.) – frågade jag Jenny om hennes bror lyssnar mycket på musik fortfarande. När vi firade nyårsafton tillsammans förlorade vi nämligen oss i en väldigt manlig diskussion om Bruce Kulick, Yngwie Malmsteen och Geddy Lee, fan vet om vi inte var inne och surrade lite på ämnet om Nuno Bettancourts nagellack eventuellt hade någon inverkan på hans gitarrspel.

– Lyssnar Martin fortfarande på hårdrock, frågade jag, den pånyttfödde hårdrockaren, förhoppningsfullt. Med tänkbara framtida samtalsämnen i åtanke

– Njae, han har gått över till familjemusiken, svarade Jenny.

Familjemusiken? Ja, Jöback och Idol...
Den koppen te.
Det kändes som om vi förlorat en person till, om inte till den mörka sidan så åtminstone till denguefebern.
”Gått över” till familjemusiken. Man deserterar inte till familjemusiken, man resignerar till den. Det är inget skamligt – det finns hopp! En vit Les Paul! En knuten näve! En Spotify-lista! Det behövs så lite för att undsätta den sjöbrutne med sin musikaliska skörbjugg! Ingen mer Rhapsody In Rock, ingen mer Patrik Isaksson, ESC, Så ska det låta, Doobidoo, Radio Rix eller stämningsfulla julkonserter!

Håll ut. Vi kommer. Vi lämnar inga fallna soldater bakom oss!

Post postrocken: Heavy Metal

Jag tänkte skriva att jag inte hade någon aning om hur det gick till, men jag vet precis hur det gick till. Hur det gick till när jag blev hårdrockare igen – vid 37 års ålder alltså.
I ungefär 18 år har jag gjort det mesta för att undergräva mina hårdrocksrötter. Visst, jag har diggat lite fruktcocktail-Van Halen och lite tvillinggitarr-soul med Thin Lizzy. Jag har lett snett och gillande åt I Wanna Be Somebody och kanske under influensen av Corona fått lite feeling av Rocket Ride och Got To Choose. Och Motörhead är ju alltid Motörhead, ja, hårdrocksbandet som gör alla andra hårdrocksband onödiga. Så har jag resonerat.

I musikjournalismens lilla universum är hårdrocken alltid det svarta fåret. Hårdrocken gör, enligt den musikjournalistiska nomenklaturen, två generalfel: Den spelar hårt och kompetent istället för hårt och slarvigt och den är sällan pornografiskt självutlämnande (Den är ofta pornografisk på ett helt annat sätt).
Det finns liksom inga stora skilsmässoalbum inom hårdrocksgenren. När en hårdrockare blir lämnad av sin dam skriver han inte låtar om hur han sitter uppe hela natten och saknar henne – han ligger med hennes syster… och hennes kompisar… och hennes systrars kompisar och skriver låtar om det.

Hårdrocken är extremt juvenil. Extremt manligt juvenil. Den är aldrig välklädd, smart och sofistikerad. Ju smartare den försöker vara desto dummare blir den. Det är en anledning att iaktta hårdrocken med viss skepsis, men det är också en anledning att faktiskt lyssna ibland. Hårdrocken är nämligen ofta hjärtats musik, inte bara skrevets, vad än Woody West-skäggen vill intala dig.

Vad beror det då på att jag blivit hårdrockare igen? Är det att jag överdoserat på Saint Etienne, atmosfärisk nordisk designjazz och militant jamaikansk doo wop de senaste åren? Nej, de sakerna gillar jag fortfarande.

Det är Ghosts fel. Jag har skrivit om Ghost tidigare. De var överrumplande nog med på min lista över 2010 bästa album. Ghost är ett alldeles strålande rockband, på sätt och vis är det synd att de gömmer sig bakom masker och en ironisk satanistisk image, även om en viss del av tilltalet ligger i mötet mellan mötet mellan det mjuka och det extrema.
Ghost fick mig att leta bakåt till Blue Oyster Cult och ungdomsfavoriter som King Diamond, Mercyful Fate och Entombed. Jag ”förstår” helt plötsligt The Dillinger Escape Plan, High On Fire och Mastodon. Jag ”uppskattar” franska(!) Alcest. Det har gått så långt att jag lyssnade på min barndoms favoriter Ratt och deras nya platta Infestation på Spotify och tyckte att det lät… *harkel* rätt fräscht.

Framför allt fick Ghost mig att skaffa mig en ny gitarrförstärkare och en ny Les Paul. De låter fantastiskt tillsammans. Jag vet inte om Jenny håller med, men hon är en förstående och uppmuntrande flicka. Det är därför jag älskar henne.

Jag vet inte var det här ska sluta. Jag har gått som katten kring het gröt i några år och smygsmakat på Jethro Tull, inte för att de direkt är ett hårdrocksband. Kanske går jag loss på dem en dag – igen – All In, som det så populärt heter.

Förmodligen slutar det med ett sönderfall och 15 år då jag proklamerar att jag hatar rockmusik, att all bra musik spelas i italienska mockaloafers och Stenströmsskjorta, eller av voluminösa negresser.
Det är så det brukar sluta.

Från Paisley Park till Slottsskogen

Till min stora glädje fortsätter 2011 att producera smått otroliga mirakel.

Burgårdsparkens gröna paradis

Det har de senaste dagarna talats en hel del om att det behövs en ny modern inomhusarena i Göteborg. Ja, alltså, jag har inga illusioner om att den här diskussionen sträckt sig utanför den imaginära triangeln Gustaf Adolfs torg-Polhemsplatsen-Götaplatsen i Göteborg. Det har den alldeles säkert inte gjort, men inom det här området har diskussionens vågor gått höga.

Det finns som så ofta två läger. Ett som helt enkelt tycker att det för dyrt och att pengarna borde gå ”någon annanstans”. ”Någon annanstans” betyder i skrift oftast sjukvården eller skolan, men i muntligt tal betyder det oftast att man vill sänka kommunalskatten med 50 öre.

Det andra lägret huserar dem som oroar sig över att Götebrorg ska halka efter (ytterligare!) som evenemangsstad.
Lady Gaga valde Malmö före Göteborg!
Det hölls en tre-stegsgala i Växjö istället för i Göteborg!
Man skulel kunna tro att den här gruppen endast utgörs av langosförsäljare och affärsidkare som säljer t-shirts med popgruppers namn på ur en hockeytrunk, men så är inte fallet. Min vän Erik var nära sanningen när han på Facebook skrev ”Evenemang är opium för Socialdemokrater”. Det är alltså cirka 40 procent av Västsveriges befolkning som återfinns i den här gruppen.

Förr om åren led Göteborg av ett gravt Stockholms-komplex, det här komplexet lever kvar och är inte sällan väl synligt på den här bloggen – och följdriktligt – inne i mitt huvud. Jag älskar att hata Stockholm. Men de senaste åren har snarare den inte längre fullt så spirande Göteborgsandans® mest gamängiga företrädare istället alltså vänt nervösa blickar söderut mot Malmö.

- De har byggt ett jättehögt vridet hus!
– Vi måste bygga ett ännu högre ännu mer vridet hus!
– De har byggt en bro till Danmark!
– Vi måste bygga en bro till… ett annat skandinaviskt land! (Under utredning vilket).
Och inte minst:
– De har byggt en jättedyr ishockeylada till sitt undermåliga ishockeylag och tagit dit Lady Gaga!
– Vi måste bygga ett rymdskepp till vårt undermåliga ishockeylag, låta Jean-Michel Jarre och Ingvar Oldsberg inviga det och sedan ta dit… Bonnie Tyler… eller vilken go’ rockartist nu är populär i alla åldrar. (Sanne Salomonsen, Louise Hoffsten? Anastacia!)

Om man inte syns så finns man inte. Det bästa sättet att synas och att locka turister (värmlänningar i tältstolar som dricker ljummen burköl i väntan på Rolling Stones och tyskar som köper med sig öl och korv från Das Vaterland och alltså därmed inte gynnar den västsvenska ekonomin, men det är en annan femma) är att anordna stora Evenemang®.

Göteborgare är självutnämnda experter på evenemang. Som vanligt ligger det här nära till hands att skylla allt på det där vedervärdiga självförhärligande vitblåa fotbollslaget som appellerar till barn i den bohusländska arkipelagen och röda politiker eller fackligt aktiva på klassresa.
Jag har ingen lust att gå igenom de bravader som nämnda fotbollslag gjorde under 1980-talet och delar av 1990-talet, dock har dessa lämnat spår av hybris i den här staden som staden fortfarande lider av. I synnerhet som det sammanföll med att Bruce Springsteen rockade socialdemokratiskt på Ullevi 1985 och Little Steven hade en jättestor rolig sombrero gjord av plast på sig och hela årtiondet andades optimism, yuppies, Domus-Paleys och högkonjunktur

Den enda staden med en mer missriktad hybris än Göteborg torde väl vara den synnerligen deprimerande orten Borås. De byggde en Pinocchio-staty som för att accentuera den lögnaktighet och världsfrånvändhet som bygdens invånare är (ö)kända för. Men låt oss inte vara elaka mot boråsare – Det är straff nog att vakna upp i Borås varje morgon.

Låt oss istället knyta ihop säcken genom att jag guidar er till vad ni ska tycka om den nya inomhusarenan på Evenemangsståket i centrala Göteborg:

Jag bryr mig fan inte.

Homegame

Till helgen är det Homegame-festivalen i Fife i Skottland. I grannbyarna Cellardyke och Anstuther närmare bestämt. Under tre dagar spelar en uppsjö av artister på alla möjliga och omöjliga spelställen, de kändaste är väl några av dem jag brukar tjata om här: King Creosote och James Yorkston till exempel.
Någon gång i mitt liv önskar jag att jag får uppleva den pastoral som är de här festivaldagarna i östra Skottland, och det är sagt av en person som egentligen hatar festivaler.

Apropå James Yorkston: På Åkes födelsedag 2009 såg jag och han och ett litet antal andra lyckligt lottade människor (varav GAIS kongolesiske mittback Richard Ekunde högst oväntat var en) James uppträda ensam med en gitarr på Pusterviksbarens scen. Konserten är utan tvekan en av de tre bästa jag någonsin sett. Musiken, mellansnacket, faktumet att vi satt vid ett barbord praktiuskt taget PÅ scenen och att han spelade mitt val när han frågade publiken om vi ville höra något särskilt som sista låt; hans allra finaste låt: I Awoke från Year of the Leopard (även King Creosote har gjort en version av den här fantastiska låten).

I går damp den ned i brevlådan: Boken som James har skrivit. Jag har bara läst ett kapitel, men oj vad bra det är. Så klart.

Leonid har: Problem att släppa påsken

Hårdkokta ägg, ja. Äggsallad är bra ändå. Så här skulle jag vilja att min lunch såg ut varje dag resten av mitt liv – om jag bara närde ett lite större förakt mot kolesterolvärden och risken för hjärt- och kärlsjukdomar: Två dubbla trekantsmakcor (färskt MJUKT rågbröd) med äggsallad (vattenkrasse!) och bacon, en liten påse McCoys salt- och vinägerchips, Marks and Spencer’s fruktsallad (mango, ananas, hallon). Drycken kan varieras – det får ju ändå finnas en gräns på hur aspergerig man får bli.

Comfort food. Hemmalagat? Nej, Annika blir arg. Men middagen på kvällen får gärna vara slow food, närproducerad, rustikare än Ernst Kirsteigers kalsonger och så ekologisk att lammet offrat sig själv på kärleken och självuppoffringens daggbestänkta altare.