The north of Britain with pussy on his mind

Perth, Inverness, Dunoon, Dunfermline, Hawick, Grimsby, York, Bradford, Plymouth.

Nej, det inte min våta tågluffardröm, trots att det i huvudsak är små provinsiella städer i Skottland och norra England.
Det är städerna som Morrisseys sommarturné besöker.

Jag vet, jag vet… Men jag har faktiskt aldrig tillhört den sjuka skaran människor som hyllar och – allt oftare de senaste åren – försvarar Morrissey in absurdum.
Det har ju blivit stört omöjligt. Efter 2004-års briljanta comeback med You Are The Quarry, var han ju naturligtvis tvungen att förstöra allting. Han hade ju inte varit Morrissey annars. I takt med hans skivor blivit tristare och tristare, återutgivningarna än fler har han försökt att hålla intresset på topp genom att låta sin dokumenterat sylvassa tunga löpa amok i pressen, med – måste man tillstå – skrämmande resultat. Allt det som långt in på 90-talet gick att försvara och älska, har under de senaste fyra åren varit magsurt, föråldrat och världsfrånvänt. Hans åsikter om att kineser är ”a sub-species” på grund av deras behandling av djur, hans numera vulgär-populistiska åsikter om engelskhet och invandring. Hans allt tröttare åsikter om popmusik, musikbranschen och hur han motarbetas av absolut alla och allting hela tiden.

Men när jag läser de nio städerna som inleder det här inlägget älskar jag återigen Morrissey lika förbehållslöst som någonsin tidigare. Kanske ännu mer på grund av den grandiost enfaldiga bild som ackompanjerar turnén där den åldrade hjälten poserar med en levande katt på huvud där det för länge sedan fanns en praktfull pompadour-frisyr. Kan man något annat än älska den mannen?

Svaret är Ja. Det är många som inte alls älskar Steven Patrick Morrissey. Många är likgiltiga och det finns även ett glatt gäng öppet hatiska personer. Men om alla hade älskat honom hade han sett det som ett misslyckande. Det är lika sant 2011 som det var 1983 – enda skillnaden är att han nuförtiden inte alltid har samma precision varken i låttexter eller uttalanden och istället tvingas hänfalla till ren spekulation.

När ryktena om att You Are the Quarry skulle följas upp av en skiva inspelad i Rom, med hjälp från den briljante italienske filmmusikskaparen Ennio Morricone var vi många Morrissey-fans som trodde att våra fantasier om en åldrad och värdig Morrissey till slut skulle infrias för gott. Visserligen ligger en stor del av Morrisseys tilltal i att han ”aldrig växer upp” och i att hans texter fortfarande appellerar till vilsna tonåringar. Morrissey glömmer aldrig en oförrätt, därför utspelar sig fortfarande en avgörande del av hans låttexter i ett regntungt, nedgånget Manchester på 1970-talet.
Men, eftersom han numera är en alldeles lysande sångare hade jag, och många med mig hoppats att musiken som ackompanjerade hans juvenila desperation skulle klädas i mogen piano- och orkesterdriven kvalitetspop med croonerambitioner, som vissa spår på Quarry hade pekat på.

Ringleader of the Tormentors som den italienska plattan döpte till innehöll vissa indikationer om värdighet, men låtmaterialet var svagt och det kunde inte ens Morricones stråkar ändra på. På sina håll var allt tillbaka till det vanliga när Morrisseys patenterade vinande gitarrlåtar kved ur sig ännu en midtempo-låt med en text som helt enkelt inte berörde längre.

När han sent omsider följde upp den italienska plattan med 2009-års Years Of Refusal (släppt nästan ett år efter den färdigställdes) var allt tillbaka till det vanliga igen. I’m Throwing My Arms Around Paris är en briljant pop (midtempo-)låt, men resten av skivan är full av medioker muskelpop av det slag vi lärt oss att räkna med från Morrisseys håll. Och när texterna inte längre berör, räcker det helt enkelt inte särskilt långt, trots att hans sångröst numera är oklanderlig – åtminstone på skiva.

Varför förstår ingen. Kanske för att Morrissey älskar tanken på det hårt hållna, unga rockbandet som låter fantastiskt i replokalen och rockar hårt och studsigt. Men vi som älskar Morrissey, vi som tycker att hans sommarturné i nedläggningshotade ”sea-side towns that they forgot to bomb” är poetiska väntar fortfarande på hans vita soulplatta eller hans folkiga 70-talsdoftande balladplatta.

Jag misstänker att vi kommer få fortsätta att hoppas. Morrissey kommer aldrig att göra det han borde göra. Det var en anledning att högakta honom, men nu är det mest irriterande.

Cry to Me

I och med min resa till Miami i början av mars åkte jag från vinter till sommar. Nu backar vi bandet igen och ser de där glimrande små tecknen på den (näst-)finaste av årstider – våren. Våren är hösnuva och allergi, tinandet av hundbajs och en Eurovision-final där Sverige känner sig våldtagit när ett land vi knappt visste existerade vinner och vi placerar oss på en skamlig 17-plats.

Våren är hoppets återkommande. Hoppet om hur livet skulle kunna vara. Kanske hjälper min semester till här: Varför gör man inte de där sakerna man njuter av under sin semester när man jobbar? Äter fruktsallad till frukost och går omkring i genanta shorts. Bara för att det är gött liksom.

Därför att det inte går! Man måste ju jobba 47 veckor om året så att man kan äta fruktsallad i fem – om man har tur.

Man får hålla tillgodo med det lilla. Snälla, kan inte Göteborgs stad ta och sopa bort allt grus från gatorna nu så att jag kan njuta av det lilla. Kommer det mer snö och is så får väl jag bekosta sandandet själv.
Blå himmel och brunt vatten i Gårda. Det är inte Miami Beach, men det duger, för det finns en tyst överenskommelse om att det går åt rätt håll. Varje dag blir lite bättre, åtminstone för den oss lite närmare en dräglig tillvaro. Att äta frukost på balkongen, att bli irriterad över vinden som gör det svårt at läsa tidningen. Koffeinet som tycks virvla lite extra i blodet med hjälp av det bleka solskenet.

Vi har glömt 2010 års vedermödor och det nya året har satt sig. Är det bättre än det förra? Jag tror fan i mig det! Och genast blir jag rädd för att jinxa något…

Nej, låt oss applicera en försiktig optimism. Det händer dåliga saker 2011 också. EN av världens vackraste röster har tystnat.
Vila i frid, Loleatta Holloway (19461105-20110321).

Riga Sound Machine

Service.
Jag har funderat en del på det ordet den senaste tiden. Det beror inte på att den engelska uppbullade titel som min yrkesroll har innefattar ordet, utan på att jag har varit ute och rest.

För några år sedan bodde min mamma ett år i Riga i Lettland. Hon berättade märkliga historier om hur service tar sig uttryck där. När jag själv var där fick jag bekräftat att det hon berättat var sant. På Stockmanns, Rigas lyxigaste varuhus – som slår åtminstone Göteborgs NK med hästlängder, är biträdena blasé bortom vad man trodde var möjligt i en butik. Inte på ett snobbigt överlägset sätt, snarare på ett genuint ointresserat sätt. Om man provar kläder och frågor expediten om hur det ser ut skrynklar de ihop munnen och rycker på axlarna. Jag trodde det berodde på att jag var osedvanligt ful, alternativt hade valt en anmärkningsvärt opassande skjorta, men min mamma och min dåvarande flickvän råkade ut för samma sak. De skiter helt enkelt i att ”sälja”.
När man betalar kontant i Lettland får man absolut inte ge sedlarna och mynten direkt i handen på expediten. Gör man det, vilket man gör utan att tänka på det som svensk, blänger de ilsket och pekar på ett fat strax under ens utsträckta hand. Där ska man lägga pengarna. Förstår man inte vad de menar, så sliter de pengarna ur handen på en efter några sekunder och slänger bokstavligen tillbaka växeln i den lilla skålen och ser ytterst förnärmade ut. Ett tack är absolut inte att tänka på när man handlar något. Det är ju jag som kund som borde tacka eftersom jag fått en tjänst eller vara som jag efterfrågat.

Vid ett tillfälle skulle vi – tre personer – åka taxi hem till min mammas lägenhet. Utanför det stora varuhuset stod en mängd taxibilar och på svenskat manér (det här var innan taxiköer med datorer och pekskärmar även i Sverige) gick vi fram till den taxibil som stod först i kön. Chauffören rökte, han blåste ut röken i ansiktet på oss när vi klev fram till förarsidans dörr eftersom alla andra dörrar på bilen var låsta. Han pratade inte engelska, han pratade in ens lettiska (vilket man mor efter idogt studerande kunde göra sig förstådd på), han pratade bara ryska. Förresten, han pratade knappt ryska heller. Han grymtade irriterat och svor, sedan öppnande han bilens centrallås så att vi kunde stiga in. När min mamma talat om adressen gav han ingen indikation på att ha uppfattat körorden, inte ens en stilla nick för att bekräfta för att han visste var adressen var belägen. Istället stampade han på gasen och körde iväg i ett tempo som påminde om en djävulsk taxiresa jag och Erik hade under en klassresa till Prag 1993. Den stora skillnaden var att den här taxiresan var ännu närmare att sluta i en tragedi en den tjeckiska.
Vid ett rödljus vid en stor korsning, jag vill här passa på att tala om att den här berättelsen är helt sann, körde han upp på trottoaren jämsides de två-tre bilar som egentligen skulle ha stått framför honom vid rödljuset OM han hade följt normala trafik regler. När trafikljuset slog om till gult rivstartade han ner i filen framför den första bilen och körde rakt ut i korsningen. En bil som uppenbarligen kört mot gult från höger fick väja upp på en annan trottoar samtidigt som taxichauffören också fick ställa sig på bromsen och väja över i motsatt körriktning. Den andra bilen var en hårsmån från att köra på en fotgängare på trottoaren. Vår allt annat än vältaliga chaufför öppnade sin dörr och smällde igen den efter sig mitt i korsningen, sedan stegade han fram till den andra bilen som väjt upp på trottoaren och bankade i plåten, samtidigt som han skrek okvädningsord på ryska och gjorda ytterst obscena gester. Kvinnan som kört bilen såg fullständigt chockad ut och började gråta.
Det här verkade göra chauffören nöjd för med ett elakt flin på läpparna gick han tillbaka till taxibilen och rivstartade från platsen utan at säga ett ord ackompanjerad av en symfoni av signalhorn.

När helvetesresan tagit slut, ville han ha betydligt mer betalt än vad som var brukligt för resan. Han hade heller ingen växel på den sedel som min mor räckte fram. Istället tog han den, utan ett ord, ryckte på axlarna och rivstartade för fjärde gången iväg från platsen.

Nu skriver jag inte det här för att låta påskina att jag har några lätt rasistiska åsikter om människor från Baltikum. Det har jag inte. Jag umgicks nyss med ett glatt gäng bankanställda från Litauen och det var fantastiskt trevliga och det var även många letter när jag var i Riga, det är mest servicemedvtenheten som jag är lite förundrad över. I ett före detta kommunistland är det ju nämligen inte relevant med service. Man tjänar ju inte mer pengar för att man ger god service. Man riskerade antagligen inte heller att förlora sitt jobb för at man inte gav någon bra service.

Men det är inte hela sanningen. Vi svenskar hatar riktigt dålig service, fast vi tycker å andra sidan att halvsjaskig service är ett tecken på integritet. Vi älskar att bli hunsade av stroppiga franska kypare och tycker att den sydeuropeiska mañana-mañana-förhållningssättet är i viss mån charmigt. Sverige, och i synnerhet Göteborg, är synnerligen också servicemässigt eftersatt.

Åker man till USA, vilket jag som av en händelse just har gjort, så är det första intrycket att det är ganska jobbigt att stoppa extra dollarsedlar i handen på människor som håller upp dörrar och lyfter ens resväskor två decimeter. Men skrapar man lite på ytan har den här ganska irriterande företeelsen fött en kultur av ett väl fungerande servicetänkande och – faktiskt – genuin omtänksamhet. Människor i serviceyrken är helt enkelt måna om sina kunder, kanske initialt för att tjäna några dollar extra, men bieffekten är att de – faktiskt – alltid ger god service. Saker fungerar i USA. Saker blir gjorda. Det är svårt att vara missnöjd som konsument. Se gärna det som kapitalismens allra vackraste bieffekt, för så länge du har pengar är USA världens absolut bästa land. Ett påstående som är svårt att svälja för alla Haters där ute, men icke desto mindre sant.

Los Roncos

Vet ni vad? Idag är EBM-dagen! Det är roligt. Men det är bara roligt om man vet vad EBM står för. Gör ni inte det ska ni absolut inte skämmas, snarare tvärt om.
EBM står för …*trying to keep a straight face* Electronic Body Music. Precis som när det gäller ”Skivaffärsdagen” (som hålls i april), ”Kanelbullens dag” och Alla hjärtans dag handlar det om en starkt föråldrad företeelse vars dödsryckningar maskeras till ett ”firande” när företeelsernas entusiaster som i ett sista upplivningsförsök utser En Egen Dag i företeelsens ära.

EBM betyder Electronic Body Music. Electronic Body Music har väldigt lite med musik att göra, halvmycket med elektronik att göra och väldigt mycket med det kroppsliga att göra. Genrens entreprenörer har samtliga varit sängvätare och på så sätt sedan en tidig ålder således ett skamfyllt och ambivalent förhållande till den egna kroppen. EBM-fans har också i stort sett samtliga varit mobboffer (76 procent) eller mobbare (24 procent), deras erfarenhet av kroppslig förnedring är därför väldigt stor. De har bundits vid träd och piskats med hopprep, eller bundit andra individer vid träd och piskat dem med hopprep och de har fått sina snedluggar doppade i toalettstolen, eller doppat andra personers huvuden i toalettstolen.

När EBM-människan, även känd under det teutoniska subkultur-begreppet ”råsynthare”, började intressera sig av musik var det alltså förutbestämt att kroppen skulle spela en viktig roll. Kroppen skulle iklädas en löjeväckande uniform som är menad att utstråla hårdhet och fritänkande, tyvärr kom kläderna sedermera istället att utstråla konformism och kan mest liknas vid vad dystra snickarlärlingar som inte fått göra lumpen, så kallade ”Möpar” (”Militärt överintresserade personer”) skulle kunna tänkas bära.

När EBM:aren lyssnar på musik vill han eller hon inte att musiken ska kännas i hjärtat, eller hjärnan, nej inte ens i fötterna – den ska kännas i ”kroppen” alltså Solar Plexus. Inte på det sättet som exempelvis My Bloody Valentines rundgångssymfonier påverkar en rent fysiskt, till ett kväljande illamående och ett suggestivt tillstånd av njutbart obehag, utan mer som en maskin på ett gym, som tröttar ut olika muskler genom en enahanda och repetitativ rörelse.

Ser du en EBM:are på stadens gator idag, ska du inte fnysa och mumla de sedvanliga ”Don’t mention the war-replikerna” ur Pang i bygget, utan istället krama honom eller henne hårt och säga: ”Allt kommer bli bra, tids nog kommer allt att bli bra.” Ser du en hel flock ska du inte göra the wanker salute, vilket är den naturliga reaktionen, utan istället försöka se människorna bakom maskerna. Den lilla rädda människan, avskalad sina tveksamma politiska åsikter och sin musikaliska skörbjugg: Söner och döttrar som alla vi andra. Ge dem ett vänligt leende, det var inte deras dag igår, det är sannerligen inte deras dag imorgon men det är deras dag idag.

Lock Up the Wolves

Om jag skulle säga en sak som jag saknar från min adolescens skulle det vara dagarna, kvällarna och nätterna som vi inte gjorde något särskilt hemma hos Pusjkin. ”Inte något särskilt” är ett paraplybegrepp som innefattar meningsfulla aktiviteter som att spela fyrmannawhist, lyssna på Van Halen och dricka folköl. Men också spela äckelspelet – en variant av poker där man får inmundiga saker som exempelvis tre matskedar majonnäs eller en matsked vitlöksalt efter att ha förlorat en omgång. Endast ett glas vatten per person och omgång.

Pusjkin bodde med sina föräldrar och en ytterst oberäknelig katt i en röd villa på Runhällsgatan. Utanför huset stod ett tjog begagnade Saab-bilar av olika årsmodeller, alla mer eller mindre obrukbara. Man kunde trilla in hos familjen under vilken under dygnets timmar som helst i stort sett. Ibland kanske Pusjkin sov, eller var i duschen i ett par timmar, men då hängde man ju bara ett tag och spelade kort tills han anslöt. Sedan spelade vi mer kort.

Så här i efterhand känns det som om vi i ganska stora perioder spenderade all vår lediga tid hemma hos Pusjkin: helger, lov och somrar. Men kanske var det inte lika ofta som minnet vill låta påskina. Jag minns ju att vi spenderade en massa kvalitetstid hos Björn med att kolla på Simpsons, hos Daniel lyssnandes på Testament och spelandes kort och hemma hos Matte och tittade på Wimbledon, fjåkelbjåtingen och medan han åt pepparbiff. Matte gjorde tre saker: Han åt pepparbiff, kliade på en svart basgitarr med för många strängar och grymtade över en kortlek. Matte var alltid med. Vi var hemma hos Mogne Erik också ibland. Där lekte vi mörkergömme… Vi var 16-17 år, men torslandaiter är inte så mogna (inte ens Mogne Erik). Eller var. Nu för tiden bränner de ned sin skola. Det hade vi aldrig vågat göra.

Det här otvungna med att bara kila över till någon utan att planera det eller ”ha en anledning” är något som jag saknar. Varför gör man inte så längre? Kanske för att man ska ha ett liv istället. Ett liv i det här sammanhanget betyder att se på Halv åtta hos mig och dammsuga en gång varannan vecka.

Jag och Pusjkin ses fortfarande, men inte lika ofta. Vi går på alla GAIS hemma-matcher och en del konserter och ibland dricker vi öl. Pusjkin kan allt om öl. Överhuvudtaget kan Pusjkin väldigt mycket om väldigt många saker. Han är lite som en uppslagsbok. Dessutom är han ypperligt ressällskap om man ska åka någonstans, förutom när han drabbas av märkliga symptom på franska tågstationer.

Besynnerlig frukt

Låt inte mig störa. Inte här långt bortifrån. Bakom lås och bom i ditt minnes dammigaste vrå rasslar jag med mina kedjor, ömkligt kvidande nätterna igenom. Men bara om du verkligen lyssnar. Bara om du verkligen är intresserad. Och det är du ju inte. Så låt inte mig störa. Inte än, inte nu. Det finns gott om tid att omvärdera beslut, val och vad som var halvbra.

I dragläge i backen upp till huset medan jag sprang ut och öppnade bommen. Som en helikopter som stillastående svävar över den ivrigt sysselsatta staden, minutrarna innan seriekrocken. Som Pearl Harbor den 6 december 1941. I backen upp till konfrontationen. Den som skulle undvikas till varje pris, men som var oundviklig. För universum och stjärnorna krävde det. Jag hade inte kommenterat några omkörningar utan blinkers eller missade snabba blickar i backspeglar. Hur skulle jag kunna ha gjort det? Jag hade inte ens körkort själv. Jag hade inte vågat ändå.

Inget är mer oattraktivt än en man utan självförtroende. Möjligtvis en pojke som blev en man bara genom att kläderna blev mer illasittande, medan tankarna kretsar kring samma saker som när pojkrummets väggar skälvde av behov av identifikation. Varför skulle någon någonsin bemöda sig att ställa frågan varför om mig, när de inte ens ställt den om sig själva? Allt var mer obetydligt där jag kommer från. Det som var viktigt gjordes under föresatsen att det egentligen inte var särskilt viktigt alls. Det ända som var viktigt var att fortsätta stå ut, men om det talades det aldrig. Vi var trötta. Vi la oss alltid strax efter vi vaknat, om vi hade möjligheten. Huvudvärk till helgen igen.

Att titta ut genom ett köksfönster på den gamle mannen i den röda dunjackan som varje dag tar sin blåa Toyota de 300 metrarna till ICA och köper GT. Så noggrant han skrapar rutorna och testar bromsarna. Som om det var hans uppkörning. Varje dag. Är han död nu? Han påminde alltid mig om en potentiell framtida version av min egen far. Vad sa prästen på hans begravning? Han var en noggrann man – och en tekniskt intresserad man. En omtyckt man, med stort behov av integritet. Sedan hans hustru gått bort vårdade han sin blåa Toyota lika ömsint som ett gulnat Alla hjärtans dag-kort från din första kärlek. Om du någonsin hade fått något.

Är det bara jag som tänker på min begravning? Vilken utmärkt sak att tänka på när man inte kan sova! Fridfullt, melankoliskt och abstrakt. Vilka sitter på vänster sida i kyrkan? Kommer någon att lägga en grönsvart halsduk istället för en orange ros på min kista. Skulle jag uppskatta det… från andra sidan? Kommer det att finnas ett bord med fotografi på mig där jag ser nöjd och glad ut? Efter att ha levt, inte bara överlevt? Har det fotografiet tagits? En retorisk fråga. Jag hatar att fotograferas.
Vilken musik ska spelas? Inget schmaltz. Blott en dag, så klart. Konnotationerna. Ni som vet, ni vet. Ingen Taube tack. Inget för sprött eller känslosamt. Jag vill ta farväl som jag levde: sömnigt. Strange Fruit med Billie Holiday.

Innan tv-programmet Big Brother börjar igen ska några journalister prova på att leva i huset, men utan kameror. Varför frågade de inte mig istället? Jag levde ju i en slags Big Brother tillvaro utan kameror – och andra människor – i några år. Det borde väl ha varit intressant? Nu friserade jag sanningen igen. Allt för att verka intressantare än vad jag egentligen är. Som vanligt. Tämligen misslyckat. Som alltid.

The Real McCoy's

Det här årets finaste musikupplevelse hittills är den anspråkslösa lilla truddelutten Circeling the Sun med den lika anspråkslösa orkestern Jonny (med Norman Blake från Teenage Fanclub och Euros Childs från Gorky’s Zygotic Mynci).

Jag kom att tänka på den låten när jag såg Medan åren går på bio igår. I en scen sätter filmens lyckade huvudperson, Tom, att historia blir mer och mer relevant ju äldre man blir, ju närmare man kommer det oundvikliga inträdet i historian.
Tom och hans fru Gerri är ett lyckligt medelklasspar som närmare sig pensionsåldern som omger sig av mer eller mindre olyckliga vänner. Alla tycks de likt den där Jonny-låten cirkulera i universum utan mål och mening, med Tom och Gerris kök som enda fasta punkt.

Filmen, som saknar både egentlig början och slut, visar bara ett år i deras liv. Ett år där deras 30-åriga son skaffar en flickvän, till Gerris arbetskamrats förtret (själv skaffar hon en liten röd Vauxhall Vectra), Toms brors fru dör och de bjuder ned brodern till sitt hem i London från Derby för att stötta honom i sorgen och slusken Ken kommer på besök och blir svettig och full. Jag ni ser själva. Det är hur roligt som helst, förutsatt att man gillar brittisk kitchensink-drama där folk äter trekantsmackor, dricker lager direkt ur burken och är deprimerade.

Lite på samma sätt fungerar Jonnys vårdslöst fantasifullt betitlade skiva ”Jonny”. Den gestaltar med utstuderad precision marmite-mackans färd med den brunt klibbiga sidan nedåt naturligtvis) mot heltäckningsmattan. Likt en pubtoalett är det väldigt lite som är nytt eller fräscht, men en hemtam känsla av att höra hemma träffar öronsnäckan ungefär på samma sätt som när den gula strålen träffar den blågröna pissoartvålen i den rostiga rännan.