Friday, June 29, 2012

Magnum opus

Mina stackars Facebook-vänner. För att inte tala om de oturliga människorna som följer mig Twitter. Fram tills nu har dock ni läsare av denna blogg varit tämligen förskonade. Det är slut på det nu.

Fotboll tar fram mina absolut sämsta (eller bästa, beroende på hur man väljer att se det) sidor.

Ett europamästerskap i fotboll har pågått. Rättning: Ett europamästerskap i fotboll pågår, även om inte någon vettig människa kan intressera sig för det gamla fascistderbyt mellan Spanien och Italien som utgör söndagens final.

Fotboll är ett utmärkt sätt för mig att projicera egenskaper som jag gillar och ogillar (läs: älskar och hatar) på människor (spelare och supportrar), lag och nationer. Och jag gör det lite för ofta. ”Lite” är en smärre underdrift.

Jag tänkte bjuda er på en liten idéhistorisk inblick bakom mina vulgära åsikters draperi och jag kommer att göra det genom att applicera tre positiva ”egenskaper” på tre olika länder och ta fram tre populärkulturella företeelser som på ett tämligen exakt vis representerar de olika länderna.

Men först, tre egenskaper: Stil, smak och teknologisk excellens.



Om vi applicerar begreppet ”stil” på Italien och ger italienare poäng på en tiogradig skala får våra lätt koleriska vänner en klockren tia.
Vi pratar om landet som gett oss Alfa Romeo, Prada, Mille Miglia-flygjackan, bögigt briljanta loafers, scootrar, anti-pasti, gruppsex och starkt kaffe i minimala muggar! Respekt.

Bedömer vi däremot ”smak” och Italien blir resultatet annorlunda: Extrempolitisk böljande mellan höger och vänster tycks vara helt i linje med vad italienarna sympatiserar med, ena stunden tokfascist och i nästa vrålkommunist. Lägg därtill: Korruption, fusk, obegripligt ostiga balladsångare, skräpberg utanför alla större städer, strandraggarkultur, hysteria, storartat usla filmpekoral, Ciccolina, Inzaghi, Berlusconi, Lolo Ferrari och tv/humor/populärkultur så bottenlöst genant och befriad från självinsikt att man som snusförnuftig nordeuropé formligen baxnar. I smakkategorin kan inte Italien få något annat betyg än noll av tio.

Teknologisk excellens och Italien? Här får Italien en stabil femma. Det är ju dels så att de utmärkt utseendemässigt designade bilarna Fiat och i synnerhet Alfa Romeo är byggda för att gå sönder efter exakt 800 mil. Ena baklampan slocknar, ett hjul faller av, växelspaken förvandlas till en purjolök eller den sicilianska maffian dyker upp och spränger hela jävla bilen i luften. De snygga, dyra italienska lammullströjorna krymper med 85 procent efter en tvätt och skjortorna går upp i sömmen 72 timmar efter inköp, millimetertunna sulor trillar av två sekunder efter man tagit skorna ur den utsökt designade kartongen…

Samtidigt finns ju Ferraris och Lamborghinis… Okörbara men briljant ingenjörskonst, ett snett jävla torn, påvens skabrösa hattar, Leonardo DaVinci, plus, ett helt romarrike gömt någonstans i dammet och soporna.

De sakerna hamnar naturligtvis på pluskontot.

Om en populärkulturell företeelse ska representera Italien blir det Tutti Frutti (Colpo grosso, i original), tv-programmet av abstrakt tävlingskaraktär där unga damer iklädda fruktattribut visar lökarna under svårbegripliga omständigheter. (En svensk variant av det här äktitalienska program sändes på TV3 i mitten av 1990-talet med den italofilen och operaclownen Bruno Wintzell som programledare). ”Tutt-tv” skulle aldrig kunnat ha sitt ursprung i något annat land på vårt klot än i Italien.



Vi går över till mitt eviga antagonistland – Tyskland.

Stil och Tyskland. Jag vet inte om jag egentligen behöver kommentera det här? Visserligen har Adidas fepplat ur sig en hel del snygga gymnastikskor, men utöver det är tysk stil en enda lång golgatavandring av förnedring, ångest, lyteskomik och fekalier. Jag har tidigare skrivit flera blogginlägg i ämnet så jag ska inte tråka ut er med exempel. Betyget blir odiskutabelt noll av tio.

Smak och Tyskland. Ett lika sorgligt ämne som stil för våra teutoniska världserövrare till bröder. Okej för Göthe, Hermann Hesse, Schopenhauer, Brahms och currywürst. Betyget blir även här noll av tio.

Men, ah, så kommer vi till ”teknologisk excellens”.
Jag hade lika gärna kunnat skriva tyskhet som teknologisk excellens. Precis som i sin musik, konst och kultur sätter tyskarna ut att skapa teknologi med samma högoktaniga själlöshet. Att sätta sig i en tysk lyxbil är som att lyssna på Kraftwerk. Det är kvalitet, det är fräckt, men det saknar all den passion och kärlek som andra biltillverkare och musiker försöker inkorporera i sin ”produkt”. Listan på ergonomiska möbler, fotriktiga tofflor, blänkande krom, teknologisk lyx, stridsvagnar och (senaps)gas och hi-fi i världsklass med tyskt ursprung kan göras hur lång som helst. Självklara tio av tio poäng.

Ett populärkulturellt fenomen som på ett väldigt precist sätt illustrerar den tyska folksjälen är speedmetalorkestern Tankard från Frankfurt. Tankard bildades 1982 och spelar enligt egen utsago: ”Fast metal songs in honor of alcohol” och kallar sig även ”Kings of Beer”. På femton album har gruppen på ett ägnat sig åt otvivelaktigt germansk buskis. Gruppens senaste album, A Girl Called Cerveza, släpptes tidigare i år på Nuclear Blast Records och här kan ni läsa sångaren Andreas ”Gerre” Geremias djuplodande och insiktsfulla analyser om albumets alla låtar.



Vi beger oss till England.
Stil och England är ett omdiskuterat ämne. Visserligen kan du få dina initialer på världens mjukaste herrstrumpor på Saville Row och den läderarmbågsförsedda tweedkavajen blir aldrig riktigt omodern. Ändå måste till och med en patologisk anglofil som jag erkänna att Onedinlinjen-polisonger, murriga tapeter och nordengelsk huliganism inte är odelat positivt. England, mitt England, får fem av tio i betyg på stilskalan.

När det gäller smak är dock allt annorlunda. Precis allting som varit bra inom det (populär-)kulturella fältet sedan säg 1870 har så att säga filtrerats genom ett brittiskt filter. Eller snarare, det stora lilla kungadömet har lämnat sitt stamp of approval på ALLT av värde. Vissa saker har sitt ursprung i England, men oftare än inte stjäl engelsmännen det som är bra av andra om ompaketerar det som sitt egna. Exempel: Varför är engelsk mat känd som den sämsta i världen, samtidigt som en paradoxalt hög procent av världens alla stjärnkockar är britter? Jo, det beror naturligtvis delvis på att engelsmän fortfarande excellerar i media, men allra mest på att de är mästare på att anamma och överta. Där fastlandseuropeeisk tv och humor håller stenåldersnivå är engelsmännen närmast science fictionartade rymderövrare i jämförelse. Att ens försöka jämföra engelsk (populär)musik eller humor med tysk eller italiensk dito är lite som ställa framstående svenska skidskyttar mot deras konkurrenter från Ghana och Kongo i samma sport. Det låter sig liksom inte göras. Smakomdömet blir tio av tio för England, enkelt.

Teknologisk excellens och Albion är ett problematiskt område, visserligen ligger engelsmännen bakom precis alla gitarrförstärkare av rang, de har byggt väldens coolaste stridflygplan i Hawker Harrier och man skojar knappast bort en BSA-motorcykel från 50-talet eller Ians Hills stabila basgångar, men vi vet alla att landet med englasfönster och heltäckningsmattor under pissoaren knappast vinner några ingenjörspriser. Betyget blir en trea av tio möjliga.

Det är svårt att välja ut en företeelse som ska symbolisera England. Jag funderade ett tag på Morrissey men insåg ganska snart att även om hans stil är intakt så har hans smak deteriorerat ordentligt de senaste tio åren och Oscar Wilde var ju faktiskt irländare.

Valet föll till slut på Dame Edith Sitwell (1887-1964) – en engelsk excentriker och poet som med sin självförgörande humor, extravaganta klädsel och storstilade sarkasm i kombination med ett blödande hjärta och oförmågan ta några andra besult än sådana som straffade henne obönhörligt – får illustrera en obstinat önation.
Egentligen är England den katalysator som bäst beskrivs så som Dame Edith beskrev sig själv:
" I am one of those unhappy people who inspire bores to the greatest flights of art."

- Posted using BlogPress from my iPad

Location:Magnum Opus

Thursday, June 28, 2012

HSP

Har jag någonsin tillåtit mig själv att göra en ute- och innelista på den här bloggen? Jag minns inte i så fall.

”Ute- och inne” känns jäkligt Aftonbladet 2003, så vi gör så här istället: Jag skriver ned några saker jag tycker väldigt mycket om idag, den 28 juni 2012, så får den som är intresserad läsa och den som är ointresserad ”Spongebobba” mig på Facebook ("det nya"!!!) :

Siri Hustvedt, Lightships nya EP, Love Is (låt med R. Kelly), Flying High Again (låt med Ozzy Osbourne), Wolf People (engelsk rockgrupp), American Garage (album med Pat Metheny Group), Thanos (låt med Black Cobra), Kung Fu Girl (Riesling från staten Washington!), Brooks Brothers (alltid världens tjusigaste herrkläder), Lisa Stansfields ödmjuka comebackintervju, Londonresan med Jenny och Teodor, människor som ger andra människor komplimanger och menar dem – komplimangerna alltså, pistaschnötter, HSP (personlighetstyp), en låt med The Time and Space Machine som jag inte minns vad den heter, samt sist och allra mest: Jenny och Teodor.

Wednesday, June 27, 2012

Klavertramps R Us

En sak som jag aldrig tycks lära mig är att man bör vara försiktig med hur man uttrycker sina åsikter. Man bör till och med ofta vara försiktig med att överhuvudtaget ha åsikter. Särskilt om man har starka åsikter, grundade i erfarenhet som går stick i stäv med den allmänna uppfattningen. Åsikter av den typen som upplevs som de skrivs på näsan på människor.


Jag är knappast Alexander Bard – eller Alexander den Store. Jag tar inte omvägar kring kyrkogårdar för att vara provokativ. Däremot verkar jag, till min irritation, ha ett visst konfronterande drag. Med andra ord: Jag kan inte låta saker vara. Om något stör mig har jag väldigt svårt att inte kommentera det. De nya sociala medierna är således både min räddare och baneman. Jag har möjlighet att tycka, samtidigt som jag gör det på ett ibland ogenomtänkt och okänsligt sätt. Har ni läst här tidigare kommer det här knappast som en överraskning.

Innan vi går vidare måste jag vara tydlig med att jag aldrig har ägnat mig åt anonymt näthat, om någon nu trodde det. Att vara anonym på internet känns som en kvarleva på 90-talet. Att hata människor för att de är kända, profilstarka, framgångsrika eller helt enkelt annorlunda (Ja, jag tänker på Marcus Birro) känns som en kvarleva från 30-talet.

Att ha starka åsikter om ovidkommande ämnen (exempelvis huruvida det är ett tecken på den annalkande undergången att Markoolio, E-Type och Sean Banan bereds utrymme att i samma tv-program) sticker naturligtvis i ögonen på dem som bara tittar på Allsång på Skansen för att det är *TREVLIGT* och för att många *DUKTIGA* artister medverkar.

Vad man dock måste ha i bakhuvudet är att jag är en person som inte tar lättviktigt på lättsam underhållning. I min värld är en 25-minuter lång dokumentär på tv om, exempelvis, Larry David en politisk triumf, samtidigt som en kommunalskatthöjd höjd med 25 öre lämnar mig fullständigt oberörd.

Att vara 38 år gammal och tycka saker om populärkultur är lite som att springa med ett gevär över huvudet genom ett minfält i Normandie våren 1945. (Det här kan vara den absolut uslaste liknelsen som någon människa någonsin författat – därför låter jag den stå kvar.)
Man bör inte längre intressera sig för musik, film eller litteratur. Man ska intressera sig för sina barn. Uteslutande. Har man inte barn är man djupt tragisk. Refererar man inte till sina barn i varje mening av ”privat karaktär” är man svårartat tragisk, på gränsen till konstig (inget är värre än att vara konstig) och sist men inte minst: Låter man inte sina barn diktera alla villkor för vad som är viktigt är man en direkt olämplig förälder. Samt naturligtvis tragisk.

Men det handlar ju bara om att man har gett upp. Man må uttrycka sig i positiva floskler, kalla sig optimist och sjunga med i Galenskaparnas ”Det ska va’ gött att leva (annars kan de’ kvätta)” varje gång den spelas på P4, men man har gett upp. Inte vill man att ens barn ska växa upp och bli kopior av en själv – kopior som slösar bort sitt liv genom att längta till semestern och skrapa trisslotter.

Man vill, tror jag, att ens barn ska kultivera sig, bli lycklig, kunnig och duktig. Mest vill man naturligtvis att ens barn ska vara friska.
Ett enkelt sätt att hålla sig mentalt frisk är att försöka förstå andra människor och sin samtid – det gör man, enligt mig, mest effektivt genom att ta del av *pompös trumpetfanfar* genom att ta del av välgjord kultur, det vill säga inte psykopatmördar-deckare eller eurotechno-farbröders okoreograferade juckande i tv-tittarens ansikte på Skansen.

Men det är bara min ödmjuka åsikt.

Thursday, June 21, 2012

Amatörism utanför erotiken

Om jag minns rätt var det någon av alla kassörer i GAIS styrelse under det svåra grönsvarta 1990-talet, som syftande på sin företrädare på postens mindre lyckade arbete med de bevingade orden: ”Amatörism är endast att föredra inom erotiken”.

Rent generellt tycker jag att det är ett mycket adekvat påstående. Som musikälskare utsätts man emellertid ofta för att just amatörism hyllas i enlighet med rockmusikjournalistikens kanon. Band som spelar DIY punk, indie eller någon annan form av alternativ, nästan primal, musik hyllas ofta som autentisk, otyglad, fri och charmig.

Jag tillhör själv dem som ibland fallit tillföga och exempelvis hyllat Pete Dohertys crackrökiga mumlanden till ostämd gitarr, Television Personalities vingligt patetiska intellektopop för dagisbarn och inte minst The Pastels bedårande tafatta parfymerade kärleksbrev från Glasgow.

Men. Som Prince sa: ”Jag gillar musik av människor som kan spela sina instrument.”

Det är verkligen ingen självklar åsikt. Brittisk rockjournalistik i synnerhet och många av deras svenska efterföljare (Lokko, Häglund, Olsson, Gradvall, Strage) ledsagas fortfarande av de punkideal som sprängde sönder populärmusiken 1976.

Klassisk anglosvensk trendkänslig popjournalistiks största hatobjekt heter Frank Zappa. Det har sitt ursprung i tre faktum: Det första är det ofta citerade uttalandet från Zappa: ”Most rock journalism is people who can’t write, interviewing people who can’t talk, for people who can’t read.” Ett fruktansvärd provocerande uttalande för en numera väldigt medelålders – men tidigare ung, arg och ambitiös – journalistkår som svurit på att ta både den heliga rockmusiken (den som Bob Dylan och The Band en gång elektrifierade) och sig själva på absolut allvar.

Den andra orsaken är att Zappa drev med sina kollegor och med alla rockklischéer – i synnerhet de autentiska knarkkonstnärerna som brände sina ljus i båda ändarna – ofta på ett i överkant tramsigt vis. Trams har ingen plats i den heliga rockmusiken (såsom den är framförd av Neil Young).

Den tredje orsaken är att Zappa något paradoxalt kombinerade tramset med ekvilibristisk skicklighet. Hans musik var för ”svår”. Partitur, influenser från jazz och konstmusik, oändliga solon i märkliga tonarter är INTE koscher i handboken över världsomvälvande helig rockmusik (framförd av Bruce Springsteen & the E-Street Band).

När jag gick i ettan på gymnasiet älskade jag Frank Zappa. När jag gick i trean på gymnasiet hatade jag Frank Zappa. Så fort kan det gå – när man är ung och påverkbar.

Idag tycker jag att Frank Zappas instrumentala utsvävningar i traggliga gitarrsolon är helt okej – inte superspännande, men helt okej – hans tonsatta buskis är däremot mindre njutbar.

Men. Igen. Det var inte mina åsikter om Frank Zappa jag egentligen ville delge er. Vad jag ville skriva om var en alldeles charmant amatöristisk musiksaga: Den om de två unga lantbrukarsönerna Donnie och Joe Emerson som finansierade av sina föräldrar, bönderna, finansierade och spelade in en egen soul-LP i ett uthus på gården 1979.

Se den alldeles förtjusande sju minuter långa nygjorda filmen som skivbolaget Light in the Attic Records gjort när de nu återutger Donnie och Joes platta Dreamin’ Wild på cd, vinyl och mp3. (Är ni modernt snåla finns skivan även på Spotify.) Den person som inte har ett leende på läpparna när filmen är slut kör med allra största sannolikhet en vulgär tysk bil.



Wednesday, June 20, 2012

Rock You Like Hurricane

En vattentät teori: Alla som kör BMW eller Audi är inte idioter, men alla idioter kör BMW eller Audi. Jo. Det är helt sant.


Titta er omkring i trafiken. När någon kör sådär riktigt hjärndött, med fara för andras liv, som unga män är experter men även män i klubblazer och chinos är skickliga på – kan man sätta sitt livs besparingar på att de kör en tysk feglyxbil.
Feg? Ja, lite så där annorlunda som alla andra. Ingenting säger alibikvalitet som tyska bilar. Feg mittimellan-lyx.

Senast imorse brände en Audi förbi två andra bilar på Stampgatan – korsade två heldragna linjer och fick med skrikande bromsar (nåja…) undvika en frontalkkrick med 1:ans spårvagn. Några minuter senare såg jag vad jag tror var bilen ifråga parkerad på en tvärgata lite längre upp mot Drottningtorget. Bilen hade ett IFK-märke mellan bokstäverna och siffrorna på nummerplåten. Ibland överträffar verkligheten dikten.

Tänk att nästan krocka med en spårvagn för att komma 15 sekunder tidigare till sin slutdestination några hundra meter bort – bara för att man ska flexa den tyskt konstruerade motorns hästkrafter.

Föga förvånande var bokstavskombinationen på nummerskylten KNT (en uttalsmässig förkortning av en populär brittisk svordom, for sure.)

Tänk om alla mellanchefer och frifräsande småföretagare kunde köpt den sista(?) Saab 9-5 Aero Turbo de tog fram i Trollhättan, som var jättetjusig istället, eller åtminstone en Alfa Romeo. Bilar med lite själ.

Att köra en Bumwaudi är att säga: ”Titta på mig – Jag har både Tod’s-loafers OCH gillar Scorpions rockigaste bitar!”



Thursday, June 14, 2012

1987

Jag minns en eftermiddag i (vad som borde ha varit) augusti 1987. Det hände egentligen inget anmärkningsvärt så förbered er på att inte bli ivägsvepta med en nostalgisk flygande matta.

Jag hade spenderat några veckor på landet med min farmor under sommarlovet. Det var en trevlig tillvaro, vi brukade läsa kartböcker, dricka te och titta på ”Har du hört den förut” på tv – ett program som fick farmor att skratta så att hon kiknade. Hon vaggade också regelbundet rogivande fram och tillbaka i sin gungstol samt matade fasanparet, som hon döpt till Petter och Petronella, med bröd ut genom köksfönstret.

Jag lyssnade på freestyle. Jag hade två svarta 80-minuters kassetband av märket Trax med bland annat, generar det mig att erkänna, Iron Maidens platta Powerslave inspelad, samt (mindre generande) ett par avsnitt av radioprogrammet Rockbox som sändes på lördagar med Pär Fontander som programledare. Jag lyssnade andaktsfullt på programmet varje gång det sändes och ofta spelade jag alltså också in det på kassettband (jag vill minnas att ett av Trax-banden innehöll Rockbox 70-talsspecial med Uriah Heeps Easy Livin’, Thin Lizzys The Boys Are Back In Town och Alice Coopers School’s Out).

De här veckorna makade sig fram i ett pensionärstempo – av förståeliga skäl. Så, det var med viss längtan som jag såg fram emot att åka tillbaka hem under sommarlovets sista veckor – och umgås med kompisar som föredrog Jake E. Lee framför Evert Ljusberg.

Eftermiddagen i augusti tillbringade jag således i en röd trävilla på Trollrunan i Torslanda med min vän Henrik A. På vardagsrumsbordet låg den engelska versionen av brädspelet Scotland Yard där man jagade en bov på tunnelbana, buss och i taxi runt om i London. Vi spelade inte spelet – Det går inte när man bara är två – man måste vara minst tre personer, helst fyra: en bov och tre poliser. Vi tittade bara på kartan som utgjorde spelplanen, studerade gatorna, stationerna och hållplatserna.
London – bara en av de städer där vi skulle ha varsin etagelägenhet när vi hade blivit rockstjärnor. Men förmodligen den mest magiska staden, efter New York, naturligtvis. (Jag var märkta stolt över att jag hade besökt New York ett år tidigare – ett av de fåtal tillfällen i livet då extremt högt ställda förväntningar hade infriats). Men vi gillade London nästan lika mycket.

Vi hade byggt vår världsbild av vad som var gott och ont mycket utefter från vad vi visste om andra världskriget Och om hårdrock, och i mitt fall även fotboll (Henrik A var sunt ointresserad av fotboll –jag har för mig att han någon gång uttryckte ett halvhjärtat positivt omdöme om Manchester United – hans bror hade en halsduk på väggen – men jag vill tillskriva det ungdomligt oförstånd i så fall).
USA var bra. De små gröna amerikanska plastsoldaterna vi hade samlat på några år innan var de coolaste. Engelsmännen var beiga och hade djup-tallriks-formade hjälmar, de förhatliga (men snygga) tyska soldaterna var gråa och japsarna var gulbruna (och fula). Fransmännen hade förmodligen redan kapitulerat, för några sådana i plast kunde man inte köpa i leksaksaffären på Torslanda torg. Mitt minne sviker mig när det gäller de ryska soldaterna… kanske var de grå i en annans nyans jämfört med tyskarna.
England var också bra. Det var från de här båda länderna, USA och England, som all bra musik kom också. Tysk, japansk och rysk musik var ett skämt. Fransk musik fanns inte, de måste ha bränt sina elgitarrer och musettedragspel när de kapitulerade.

Bredvid Scotland Yard låg två vinylskivor, den ena, Ozzy Osbournes The Ultimate Sin, hade vi precis lyssnat på. För säkerhets skull hade vi spelat de två bästa låtarna: Thank God For the Bomb och Shot In the Dark två gånger i rad var. Henrik A beskrev ofta hur han blev nödig precis som han skulle släppa ned nålen på ett speciellt albumspår, denna manöver krävde viss koncentration som den minnesgode medelålders musikälskaren minns. När nålen var nedsläppt: *skraaap PUH* – och låten hade börjat spela avtog behovet och Henrik A kunde sluta att trampa av och an vid stereobänken.

Men nu lyssnade vi på U2:s skiva The Joshua Tree. Jag minns att det kändes högtidligt och en smula ”lärt” att lyssna till sådan musik. Låten Where the Streets Have No Name handlade om en stad i Sydafrika där gatorna inte heter något, förklarade Henrik A. Konstig sak att skriva en låt om, tyckte jag. Men U2 var, vad det anbelangade mig, engelsmän och engelsmän kunde det här med att skriva låttexter om märkliga ämnen. I bra städer hade gator alltid namn och i de bästa städerna hade gatorna och avenyerna nummer.

Jag vet inte varför den här eftermiddagen av lyssnade på det, skulle det visa sig, irländska bandet U2 dröjer sig kvar så envetet i mitt minne. U2 är inget band som någonsin legat mig särskilt varmt om hjärtat – det har snarare varit något av en sport att uttrycka sig nedsättande om dem.

Som jag minns det fladdrade de vita gardinerna i den lätta sommarbrisen, solen sken utanför fönstren, Bono sjöng om gator utan namn och vi tittade på kartan där gatorna visst hade namn.
Det framstår inte som mycket så här text, men i mitt huvud är det minnet av absolut lycka.

Wednesday, June 13, 2012

En sexhundrasextiosjättedel

Finns Gud?
Ja, Gud finns eftersom miljarder människor jorden över är övertygad om hans existens. Hans, hennes, deras existenser.

Är Gud god?
Fullt medveten om exempelvis arvsyndens påstådda roll inom kristendomen är jag starkt skeptisk mot att en god gud skulle tillåta de grymheter som människor, djur och natur åsamkar varandra och sig själva. OM Gud är god är han sådeles inte allmäktigt.

Är Gud allsmäktig?
Om Gud är medveten om alla fasansfulla händelser som inträffar världen över med minuters mellanrum OCH väljer att inte ingripa – då är han inte god.

Vi ställs här inför tre val: Antingen är Gud inte god (men allsmäktig), eller så är Gud inte allsmäktig (men god). Det tredje alternativet är att Gud och religion är en konstruktion uppdiktad av människor för att få struktur och mening i sin tillvaro, samt, för att införa rättesnören och moral i hur ett (någorlunda) civiliserat samhälle fungerar och människor i ett sådant bör interagera.
Eller, i korthet: Gud finns inte.

Religion och samhällsbyggnad har gått hand i hand genom historien. Att avfärda religion fullständigt är att ta avstånd från många av de vetenskapliga, konstnärliga och arkitetoniska framsteg som människan har gjort.

I mitt lilla mikrouniversum har jag en låttitel som jag brinner av iver att använda på en låt som jag någon gång vill vara medkompositör till i något sammanhang. Jag har sparat låttiteln i flera år, jag vill att den ska döpa den mest ambitiösa och bästa låten som jag någonsin varit med om att skriva eller framföra i ett band (Jag vet – det säger inte så mycket). Meningen som utgör låttiteln är ibland på svenska, ibland på engelska, ibland på franska. På svenska lyder den:

Jesus har all bra musik.

Tycker ni att ni just har varit med om ett antiklimax? Det är möjligt att det är helt riktigt att ni har det.
Så här tänker jag: I ”rockvärlden” och i den akademiska världen, i Sverige och i min bekantskapskrets, i media och i den moderna litteraturen är gudstro förbjudet beteende.
Många av mina favoritband (Beach Boys, Spiritualized, Prefab Sprout, Dexys) har däremot besjungit och beskrivit själva musiken som en religiös helande kraft. Relgionens bildspråk fortsätter att vara relevant även i en sekulariserad kontext – därför att människor är vilsna, ledsna, känner tomhet och ensamhet.
Tycker ni att exemplen på artister ovan var gubbig? Det är helt riktig. Manlig åtrå, i synnerhet åldrad manlig åtrå, är det fulaste och äckligaste som finns. Kvinnorna vet det, media vet det. Vi. Vet. Det. Vi vänder oss till religionen. Tröst. Nåd. Förlåtelse.

Jesus har all bra musik.

Ja, inte har Djävulen särskilt bra musik i alla fall. Det kanske är en paradox att jag säger så – Jag gillar ju både reklambyrå-satanisterna i svenska Ghost, den danska ärkestollen King Diamond samt de diaboliska oväsenmånglarna i amerikanska Sunn 0))). Men de sysslar ju med teater – Shock tactics.
I rockvärlden är det mycket mer provocerande att vara kristen än att leka med ockulta symboler. Jag måste, bara MÅSTE, avsluta med en återgivning av en recension i den brittiska 90-tals poptidningen Select – som jag vet att jag återgivit tidigare:

Ett album av det satanistiska Florida-bandet Deicide (gudsmord) fick 1/666 av 10 (en sexhundasextiosjättedel) i betyg. ”Om Djävulen verkligen har ett favoritband består det inte av fyra unga skjortsklädda killar från soldränkta Florida som är sura för att de inte får långa föräldrarnas stationwagon. Vår gissning är att hans favoritband är The Rolling Stones cirka 1973 eller Primal Scream runt 1990. Om bandet verkligen menade allvar med sitt gruppnamn borde de turnera Iran istället för de sekulariserade delarna av västvälden”.

Monday, June 11, 2012

Mina damer och herrar: Vi flyter i jymden.

Jag blev så alldeles fruktansvärt glad alldeles nyss när jag läste att Spiritualized kommer till Pusterviksbaren den 17 november att jag nästan spontanantände. Sedan började jag rabbla olika tuffa ord som jag kom på tyst för mig själv:

Space Rock! Frijazz! Gospel! Wall Of Sound! Dödsångest! Girlgroup-Pop! Brian Wilson-bonanza! Drone! Foghat! Vilse i pannkakan! Neo-Psykedelia! Doggen! Oh Baby!

Sedan tänkte jag på hur alldeles fantastisk bra det var förra gången Spiritualized var i Göteborg och spelade inför ett skamligt glest Trädgårn. (Åh! Det var jättebra!)

Alla som inte går till Pustervik 17 november gillar Kent!

Lilla London? Lilla Berlin?? Lilla Rotterdam!

Vi (några av oss i alla fall) bor i en stad med en paradgata. Det vet ni förstås om. För många människor är Göteborg synonymt med just Avenyn – vid sidan om Liseberg och tjocka tunnhåriga gladlynta tv-personligheter (jag ser en karriärsmöjlighet här).

Även om det i de kretsar som jag figurerar i utkanten av (Gaisgobbar med sned självbild, för stor skivsamling och lite för dyra skjortor för vår plånbok) är legio att spy galla över Avenyn som en plastig turistgata där kranskommunsbönder spyr upp tolv stora stark i varje parallellgatshörn, så är det inte åt det hållet som den här texten ska utveckla sig. Jag lovar.
Stick i stäv med den gubbhipsterföreteelse många gaisare när – berlinkramandet – odlar jag ju stilla(!) mitt antityska sediment. När min vän Martin berättade att han läst i GP att någon (förmodligen är gaisare) ville göra Avenyn mer ”Berlin-lik” hade jag kunnat gå igång på alla cylindrar – men med respekt för min spröde vän Åke som var närvarande valde jag att bara utstöta några primala läten samtidigt som rabiessaliven frodades i mungiporna.

Allvarligt talat: Göteborgs stad – Ni får jättegärna göra Avenyn mer berlinlik. Be my KZ-Aufseherin. Knock yourselves Auschwitz. Men inte heller detta ska den här texten avhandla (åtminstone inte mer ingående än vad som just skett).

Om vi för en stund istället vänjer oss vid det faktum att vår stad har en stolt paradgata, som kanske inte direkt mäter sig med boulevarderna i Paris eller femte Avenyn i New York, men ändå: Ett ställe att vifta med flaggor och förlusta sig med dans, undermålig lager och kebab med mycket bearnaisesås på.

Kanske kan vi om vi har långväga gäster börja en lite sightseeing vid Götaplatsen. Berätta lite om det ståtliga konstmuseet och om hur vackert det var när GAIS tifogrupp klädde Poseidon i grönsvarta attribut. Vi vandrar sagt ned den nyberlinska gatan med duggregnet envetet fuktandes våra kinder. Det luktar vanilj, sommar och frityrolja. En charmig spårvagn rasslar förbi i hörnet Engelbrektsgatan-Kungsportsavenyn och när vår(a) gäst(er) återfått sin hörsel berättar vid om den festliga versionen av Dover-Calais: Domus-Paley’s! Våra gäster förstår ingenting, men det gör ingenting. Vi har trevligt där vi kryssar mellan hundbajset och Norrlands Guld-spyorna.

Vid Kungsportsbron ter sig Göteborg till och med som riktigt vackert. Vi känner en stöt av tillgivenhet inför vår stora lilla hemby i vårt bröst. I Brunnsparken ser vi tillatt våra gäster bara tittar till vänster ner Norra och Södra Hamngatorna och inte höger på de GHB-stinna barnen i Brunnsparken och de shoppingsugna förortsmödrarna på väg till Desigual-butiken i Nordstan, med en skock ungar i Barcelona-tröjor i hasorna.
Ned för Östra Hamngatan låter vi gästerna hela tiden titta på saker på vänstersidan så att de inte ska lägga märke till arkitektoniska misshandel som SEB-huset, Nordea-huset och Skatteverket utsätter känsliga ögon för.

Sedan är vi då framme. Vid Göran Johansson plastgräs-Plaza och bortom dess ”leisurely charms” Göteborgs verkliga stolthet: Göteborgs-Operan, eller som stadens vitsiga invånare döpt stället till ***googla*** (”Pungsparkshyddan”??? ”Kattdränkarskjulet”???)

Naturligtvis stannar vi upp och insuper den modiga utformningen: ”Någonting som får ens sinne att sväva över det snirklande landskapet som vingarna på en fiskmås. Dess form ska vara inspirerat av dess placering det imponerande med svårfångade landskapet med sina ljus och öppenhet, till hamnens konkreta tekniska konstruktioner; broarna elegant svävande över vattnet; den uppenbara inramningen av hamnkranarna, styrkan, mjukheten och elegansen av ett skepps fartygskropp, fiskmåsarnas vingar och det felfria strömlinjeformade skepnaden av ett segel.”

Inte så illa faktiskt, tänker vi medan vi passerar alkoholisterna på Lilla Bommens-småbatshamns västra kaj på väg ned till Evert Taube-statyn.

Men när vi når bysten av den store visdiktaren upphör stråkarna att ljuda inuti alla närvarandes huvuden. Utsikten från Göteborgs-Operan rakt över älven – Den så kallade Frihamnen – i folkmun döpt till ”En visuell motsvarighet till varm bananandedräkt på kollektivt transportmedel”

Plötsligt står vi där, vi värdar för vår stad, med byxorna neddragna: Precis så här vämjeligt ful är vår hemstad. Rotterdam framstår som Rom i jämförelse, Middlesborough som Madrid. Låt gå för att det är Hisingen – denna Flykten från New York-liknande ö, som bara de riktigt hårdhudade någonsin sätter sin fot på. En ö vars självproklamerade stolthet är ett groteskt fotbollslag klädda i kissgula dräkter och döpta efter det ställe i anatomin där exkrementet forslas ur kroppen – näringsfattigt och illaluktande.

Snälla makthavare i Lilla Rotterdam: Innan ni gör Avenyn till en berlinsk hipstergata: Bomba bort frihamnen as we know it och bygg vackra, färgglada hus. Gör något Eriksbergsaktigt fast utan pensionärer som rastar sina hundar på trottoaren. Gör något fint på båda sidorna Göta Älvbron! Hela vägen från Lindholmen förbi de gruvligt fula Lundby- Frihamnarna och den rent kliniskt deprimerande Ringön.

Tack på förhand!
Henrik von Obenberg