Untitled

Coldplay kommer till Ullevi i sommar. Musikälskare över hela Skandinavien letar febrilt efter sina fickkalendrar. Inte under några omständigheter får de befinna sig i Göteborg den 28 juni, inte ens i helt andra ärende. Risken finns ju att de konfronteras med de stötande scener som en arenaspelning på Ullevi innebär. Folkfest, bandanas och överfriskade kontorister som får feeling – i grupp!

Coldplay har vigt sin karriär åt att tonsätta mellanchefers pendlande i en silverfärgad Audi jämna tisdagar i oktober. Därför är det en gnutta märkligt att gruppen tas hit strax efter midsommar. Midsommar ska ju skabrös-rocka, tänk AC/DC eller Rolling Stones. Coldplay är en tyst surrande tysk motor mot en fond av rödgula löv. Coldplays medlemmar, förutom Gwyneth Paltrows man (eller är det Cameron Diaz man?) är så tråkiga att de får U2 att framstå som färgsprakande. De har inte ens ansträngt sig och döpt om sig till namn som The Edge och Bongo. På vissa bilder bär de inte ens gigantiska solglasögon och under vissa konserter ringer de inte ens upp Desmond Tutu! Latheten! Ändå älskar publiken dem. Kan det vara så att Coldplay är det svenskaste vi har? Efter Bruce Springsteen naturligtvis? Ja, så kan det vara, hälsar Jonas Wahlström från Skansenakvariet.

Det här visste du inte om Coldplay

Visste ni att det är obligatoriskt att tycka att Coldplay är mysiga om du trycker ”gilla” på Solsidan på Facebook?

Visste ni att Coldplay är Sabine Söndergaards favoritband?

Visste ni Sabine Söndergaard är Coldplays favorit-Söndergaard?

Visste ni att den person som lyssnat flest gånger på Coldplays skiva Viva la Vida lyssnat på den tre gånger om dagen 514 dagar i rad?

Visste ni att den som lyssnat näst flest gånger på Coldplays skiva Viva la Vida har lyssnat på den två gånger?

Visste ni att flera framstående svenska skidskyttar lyssnar på Coldplay kvällen innan en viktig start?

Visste ni att Coldplay lyssnar på framstående svenska skidskyttar kvällen innan en stor spelning?

Visste ni att brunbjörnar alltid lyssnar på Coldplay innan de går i ide? I genomsnitt hinner de höra fyra och en halv låt innan de somnar in.

Visste ni att Coldplay, eventuellt, har en medlem som heter Phil? Som INTE är Gwyneth Paltrows man!

Visste ni att Coldplays favoritfärgkombination är marinblå och orange?

Visste ni att mer än tolv procent av Coldplays fans kan namnge fler än tre Coldplay-låtar?

Visste ni att fler finländare dagligen råhånglar i en skrubb till Yellow än som passerar Ölandsbron i bil?

Visste ni att en av medlemarna i Coldplay som inte hånglat nykter med Gwyneth Paltrow har opererat fast en grön militärkeps i skalpen?

Visste ni att Coldplays skiva X&Y heter så för att alla andra bokstäver vägrade att associeras med gruppen?

I huvudet på jazzfunkaren

Känslan av att missa en möjlighet som aldrig kommer tillbaka. Jag kan den känslan väldigt bra. I lördags vältrade jag mig i den även om det jag missade inte var något direkt livsavgörande – inte ens med min fatalistiska världssyn.
Charlie Kaufman var i Göteborg. Han har tilldelats Honorary Dragon Award som ges till inspirerande filmskapare. Charlie Kaufman är inspirerande. Sällan har ett pris var mer välförtjänt. (Hade jag fått bestämma hade Charlie Kaufman vunnit alla Oscars för bästa manus varje år, även de åren han inte är aktuell med en film – kanske i synnerhet de åren eftersom han saknas allra mest då.)
Han har skrivit manus till en handfull av de bästa filmerna som någonsin spelats in: I huvudet på John Malkovich, Adaptation (jag älskar Adaptation), Eternal Sunshine of the Spotless Mind (den älskar jag ännu mer) och Synecdoche, New York.

När han var i Göteborg höll han en masterclass i manusskrivande. Jag var inte där. Jag var INTE där. Fan.

Filmfestivalen är… inte riktigt min grej. Filmfestivalen är en brosch av kulturellt kapital man bär på rockslaget. Charlie Kaufmans filmer är något helt annat, långt ifrån svartklädda filmnördar med en Le Monde under armen en fäbless för asiatisk pedofilifilm. Charlie Kaufmans är en handfull manusförfattare som med rätta kan kallas geniala. Det passerar knappast en dag då jag inte fantiserar om att skriva något som åtminstone är en tiondel så bra som manusen till ovan nämnda filmer. Om Charlie Kaufman ägnat sig åt popmusik hade han varit större än Lennon och Dylan tillsammans. Hade han varit konstnär hade han nämnts i samma andetag som Picasso, Matisse och Hopper (inte för att de så ofta nämns i samma andetag). Hade han skrivit böcker hade de förmodligen sålt åtminstone en femtedel av vad Stieg Larssons böcker säljer… i Mälardalen.

Min vän Erik går ytterst sällan på konserter. Han vill inte dela upplevelsen med idioter. Okej, jag hårdrar det nu, men jag tror att det är där skon klämmer. Jag försöker trösta mig med att jag slapp dela Charlie med idioterna när jag inte var på Draken och tog del av hans masterclass.

Precis som all relevant kultur ger hans filmer känslan av att du, just du som tittar är den enda som verkligen förstår.
Nu får jag gå och se Mike Leighs nya film Medan åren går istället. Mike Leigh är inget geni. Han är bara rätt bra. Mike Leigh är Young Disciples där Charlie Kaufman är Miles Davis, för att tala musikspråk.

Neil. Tennant inte Young.

Kurt Cobain sa en gång att all rockmusik är homosexuell. Länge tyckte jag att det här uttalandet bara var en spekulativ floskel. Men på senare tid har jag börjat förstå, åtminstone tror jag det, vad Kurt menade.

Anledningen till att jag hade svårt att ta Cobains uttalande på allvar var det faktum att mycket rockjournalistik är så uppenbart heterosexuell. Rocken, eller popen, måste klä sig i flanellskjorta med upprullade armar och motorcykelboots för att tas på allvar hos många rockkritiker. Antagligen för att det är så som rockkritikerna själva velat klä sig efter 25-års ålder, men inte riktigt vågat. Den heterosexuella rockens fanbärare: Bruce Springsteen och Bob Dylan (i Sverige naturligtvis Ulf Lundell och Plura) är inte bara stilikoner, utan också de som dikterar hur rocklyriken ska skrivas. Man ska tråna efter paranta damer vars trosor nonchalant hänger i kaktusen efter ett stormigt one-night-stand eller tjejerna som kammar sig i Cadillacens backspegel under ett stopp på bensinstationen.

Popmusik som inte har tredagarsskäggstubb, eller ens körkort, och därmed kan klassificeras som ”gay” kan, enligt musikjournalistkanonen, ha vissa kvaliteter: Den kan vara dansant, livsbejakande jubilatorisk och svängig, men aldrig djup, autentisk eller ”nära”.

När Polarpriset delas ut är det nästan alltid manliga artister som bär sin heterosexualitet på skinnjackskragen som premieras. Bruce Springsteen, den amerikanska arbetarklassens Poet Laureate och Bob Dylan den amerikanska medelklassens, har båda annekterats av en europeisk heterosexuell medelklass. Det är vad de sjunger om som är viktig, vuxen och väsentlig poplyrik. Sådan som är sprungen ur en bredbent hållning och ett ohälsosamt förhållande till På drift.

Det skulle behövas en avhandling för att bena ut vad begreppet gubbrock egentligen innefattar. Vissa använder begreppet som ett skällsord, andra ser det som en tydlig kvalitetsmarkör. I stort sett all musik som görs av män äldre än 25 år (och en hel del kvinnor också) har någon gång klassificerats som gubbrock av någon förståsigpåare.

Något paradoxalt i det anglofila och USA-fientliga Sverige så är den heterosexuella normrocken alltid amerikansk. Engelsk rock är för fjollig och pubertal. Det är bara amerikanska män i motorcykelboots som kan göra en riktigt fläskig platta om känslorna efter den tredje skilsmässan. Tårar i ölen och öde motorvägssträckor på flykt från sin sorg och kvinnan som kammar sitt hår i någon annans backspegel.

Vad Kurt Cobain beskrev var förmodligen den förälskelse unga män projicerar på rockhjältarna på affischerna i pojkrummet. Ju mer stjärnorna juckar med mikronstativ, kråmar sig med putande läppar och sprider sexuella anspelningar blandat med orgastiska stön desto mer älskas de av annars heterosexuella tonårspojkar, som ser ett karriärsval med ett böljande hårsvall.

Ni tror väl inte i er enfald av Polarpriset någonsin kommer att delas ut till någon blek, självironisk och sexuellt ambivalent person med påskliljor i bakfickan, vars texter verkligen betyder något, när det finns så många motorcykelboots därute att slicka?

Old Blue Eyes

Upprinnelsen var ett inlägg på Peter Englunds blogg där han kommenterar Björn Ranelids medverkan i tv-programmet Let’s Dance med orden: ”Allt som håller Björn Ranelid borta från att skrivandet välkomnas”.

Oavsett vad som föregått den här kommentaren (Ranelid ska tydligen ha föreslagit att Svenska Akademiens sekreterare skulle medverka i ett liknande program och därmed insinuerat att Englund var en tråkmåns) eller vems sida man väljer att sympatisera med i det här lilla kultursidedramat (Englund, naturligtvis, om man inte är helt pantad), så kommer man inte runt att uttalandet var väldigt roligt.

Det visar med all önskvärd tydlighet att Englund inte alls är en tråkmåns om inte annat.
Det här håller inte Göteborgs-Postens kulturchef Gabriel Byström med om. Han tycker att det är direkt opassande att en medlem av akademien raljerar över en Augustprisbelönad verksam svensk författare som dessutom nått stor kommersiell framgång.
Björn Ranelid själv är både kränkt och rasar och allt annat som man gör i kvällstidningar. Stackars karl.

En sak som kultursidorna och finkulturen själv saknar är just humor. Är det inte kultursidornas oförmåga att se humorn i Englunds uttalande som gör att så få utanför kultursfären bryr sig om dess ofta pompösa och självupptagna anslag?
Ranelid är väl med i det förbluffande tramsiga dansprogrammet för att visa upp en lite mer lättsam bild av sig själv, linslus eller ej? Kan han då inte ta en formulering som driver med hans konstruerade självbild? Uppenbarligen inte – trots att det, för att tala i sandlådenivå-termer, var han som startade det hela?

Ranelid har surnat till till den milda grad att han ska lämna tillbaka de två litterära priser han tilldelats av Akademien, han kallar Englund en antiintellektuell (vilket i och för sig är extremt roligt) som inte kan skriva romaner. Som om inte det var nog har han hotat att ”trycka upp den ständige sekreteraren mot en vägg”.


Om nu TV4 vill ge det svenska folket public service-tv med en twist vore det upplagt för att dumpa kretinprogrammet Let’s Dance och istället återuppleva MTV:s gamla lergubbeshow Celebrity Death Match, fast på riktigt.

Take me back to Dear Old Blighty

Hur genialiskt är det inte med ett reseprogram som får dig att inte vilja resa? Som får dig att vara tacksam för att du sitter i en soffa i ett civiliserat land långt från diarré (förhoppningsvis), inälvsmat (återigen: förhoppningsvis) samt äckliga småkryp (nej, inte Peter Settman) och tittar på tv.

Karl Pilkington är The Office- och Extras-skaparna Ricky Gervais och Stephen Merchants ”kompis”. I ett flertal podcasts har komikerparet tagit in sin vän som utan att anstränga sig det minsta levererat filosofiska utläggningar som pendlat som vore de framgrunnade av i ena stunden en antik grekisk filosof och i nästa en väldigt ensam sjuåring i ett hyreshus i Manchesters tristaste förorter. Karl Pilkington är ingen skådespelare. Han spelar inte sina repliker, han skriver dem inte heller. Ingen hade kunnat skriva dem. Inte ens Ricky Gervais.

Jag har precis tittat på reseprogrammet An Idiot Abroad på dvd, där Gervais och Merchant skickat ut sin vän i världen för att besöka världens sju underverk. När Pilkington ställs inför Kinesiska muren kan han för sitt liv inte förstå vad som är så märkvärdigt med den: ”Den restaurerades under 1950-talet och sedan under 1980-talet, den är alltså inte ens särskilt gammal. Den sträcker sig visserligen mil efter mil, but so does the M6 (motorvägen) and it gets the job done better.”
Storögt blir också Karl vittne till hur de offentliga toaletterna i Kina saknar dörrar till båsen, bakom en vägg finns bara ett hål i marken att huka över. När Karl kommer in gör två restauranganställda sina behov, den ena medan har tar emot en beställning på telefonen vilket får honom att utbrista: ”I’ll never order the King Poo chicken again”.

Idén är lika enkel som genial: Skicka en Little Englander ut i världen och låt honom förfasas över det annorlunda, det illaluktande och det obekväma. Han kommer inte lära sig någonting, vi som tittar kommer inte lära oss så värst mycket, men vi kommer att vara oerhört tacksamma över att vi bokade semestern i Skagen i år igen, och inte som Karl Pilkington ska spendera ett par dagar i Amazonas regnskog spelandes fyra-i-rad med ett stamfolk på väg till Machu Picchu.

Det ÄR enkel humor och det levereras en hel del till synes billiga poänger då det inte direkt målas med de fina humoristiska penslarna. Men det är också humor nästan helt utan åldersgräns – programmet appellerar alltså inte i första hand till demografin män mellan 25-40 som ”jobbar media” på Södermalm, det är alldeles för få referenser till abstrakta poporkestrar för att så ska vara fallet.

Okie From Muskogee

Har ni någon vän som heter Åke? Det borde ni ha. Ja, fast namnet är inte det viktiga. Ni borde skaffa er en vän som Åke. Min Åke.

Vad gillar Åke att göra, undrar ni kanske? Åke gillar att vika ihop koftor och lyssna på Blue Öyster Cult. Inte nödvändigtvis samtidigt, men det är ingen nackdel att göra de här två sakerna simultant. I vissa fall kan Blue Öyster Cults frejdiga riffande ta skärpan från koftvikandet och han blir disträ och slarvig. Då blir koftorna skrynkliga. Men det gör inte så mycket, för då kan Åke vika om dem igen.

Min vän Åke gillar många andra saker utöver dem ovan. Många är de artister som resten av världen hånfullt fnyst åt som Åke tagit till sin barm och skedmatat när de varit som svagast: John Cougar Mellancamp, Huey Lewis and the News, Curve och Nazareth. Hade det inte varit för Åkes ömsinta vårdnad hade de förmodligen inte överlevt vintern.

Vad kan ni utläsa av ovan information? Precis! Att Åke är snäll. Den snällaste personen jag någonsin träffat. Men ”åhå”, säger någon skämtare, ”snäll är kossan på ängen också!” Nej, Åke har väldigt få likheter med en ko, även om Tjuren Ferdinand-liknelsen skulle vara lite rolig. Om min Åke var ett djur skulle han vara den där sköldpaddan som vann den där tävlingen mot den nesliga haren. Nu tänker ni kanske: ”Åhå, Åke är inte bara dum, han är långsam också” Nej, nej, nej – Det stämmer inte alls, han är varken eller… (eller jo, lite långsam är han, men bara på ett charmigt mondänt vis).

När resten av världen rusar fram, missar saker och kraschar in i bergväggar så är Åke eftertänksam och försynt. När man är söndrig, sjuk eller ledsen så lyssnar han på ens evinnerliga babbel och säger något intelligent tillbaka. Sådana människor växer inte på träd. Sådana som inte vänder ryggen åt det dåliga och ryser lätt för sig själv.
Alla gillar Åke – alkoholisten på parkbänken, den sexuellt frustrerade nakenbadaren med en livshistoria att förtälja, kassörskan på Hemköp som oroar sig över om han handlar tillräckligt mycket grönsaker (det gör han) och alla hans vänner. Det finns inte en människa som har ett ont ord att säga om Åke. Kanske är det just därför det är lätt att skämta om honom? Kanske tycker ni att jag gör det just nu? Skämtar jag med eller om honom nu?

En gång sa han till mig att det inte finns ett enda skämt som innehåller ett korn av sanning och det tänker jag väldigt ofta på. Det är en mycket märklig sorts ”humor” att säga till en tjock person: ”Fan, vad tjock du är” och sedan ”Eh, jag bara skojade”. Men det är inte helt ovanligt. Jag hoppas inte att den här texten framstår sådan (för Åke är pinnsmal och graciös, men inte bara därför).

Vad jag vill säga är: Hej Åke! Vad gör du? Hoppas vi kan ses snart. Jag tycker väldigt mycket om dig.

Stuck In the Middle With You

Gerry Rafferty har gått bort. Ni vet skotten som skrev och spelade in vuxenrockeposet Baker Street. Förmodligen söp han ihjäl sig. Förrförra året ”försvann” han. Ja, alltså, han anmäldes som försvunnen till polisen. Efter några månader meddelade ”en vän” till honom att han levde livets glada dagar i Toscana och skrev låtar och planerade en comeback. Det brukar heta så.
I november 2010 las han in på sjukhus i Bournemouth med en lever som processat mer alkohol än ett medelstort skotskt whiskydestilleri. Igår dog han, på det nya årets fjärde dag.

Baker Street är en låt som brukar spelas på vuxna radiostationer. En mysig låt. En sådan låt som vuxna människor gillar att nynna på medan de slänger ihop en caesarsallad. Den är sex minuter episkt melodram med en oemotståndlig saxofonslinga. Texten är utomordentligt sorglig. Den handlar i korta drag om att gå ut och supa bort sina problem, nästa år ska man ju ändå skärpa sig. Nästa år ska allt bli bra. Nästa år… Nästa. År.


Ibland blir inte nästa år som man har tänkt sig och ibland är ödets ironi osedvanligt grymt. Gerry Rafferty försökte resa sig ur rännstenen på Baker Street under tre decennier, men orkade inte mer än att påbörja fantiserandet om – eller rumlandet under – nästa år mer än några dagar in på det fjärde decenniet.

The sanest days are mad

Ilska är 1900-tal. På 10-talet möter vi det obeskrivligt befängda med gott humör och en ironisk gilla-tryckning på Facebook.
Det var med en lustfylld grimas som jag tog del av den synnerligen muntra nyheten att Maj Wechselmann tilldelas 2011-års Lenin-pris.

Lenin-pris, tänker ni, är hennes filmer så plågsamma att ta del av att de kan klassas som tortyr, därav tilldelandet av priset med namn efter en blodtörstig dikator?
Ja och nej. Mest nej. Jag har visserligen fortfarande svårt att vistas i Masthugget en längre tid efter att ha sett Wechselmanns enastående pekoral Hitler och vi på Klamparegatan, men att klassificera filmen som tortyr kanske är att gå lite långt.
Lenin-priset är ett pris instiftat av Jan Myrdal och i priskommittén sitter företrädare för Jan Myrdalssällskapets styrelse. Ett glatt gäng, får man anta.

Wechselmann är den tredje Lenin-pristagaren. Tidigare vinnare är religionsforskaren Mattias Gardell (2009) och Häcken-supportern Roy Andersson (2010). Jan Myrdalssällskapet är noga med att poängtera att deras Leninpris inte ska blandas ihop med det statliga pris som delades ut i Sovjetunionen för framstående insatser inom områdena vetenskap, litteratur, konst, arkitektur och teknologi mellan 1925 och 1935, samt, vartannat år från 1956 till 1990.
Istället är det sovjetiska Lenins fredspris, som varit förlaga för Myrdals pris, eller som det hette innan 1956: Internationella Stalinpriset för stärkandet av freden mellan folken.

När man instiftar ett pris för en kulturpersonlighet som granskat makten på ett uppkäftig och rättframt sätt kan det tyckas ologiskt att döpa det efter en person som telegraferat följande rader:

Kamrater! Kulakernas uppror bör obarmhärtigt slås ner. Hela revolutionens intresse kräver detta, ty nu pågår överallt den sista avgörande striden mot kulakerna. Exempel bör statueras.
1) Häng åtminstone 100 kända kulaker, rika män och blodsugare, men så att människorna säkert ser det.
2) Publicera deras namn.
3) Fråntag dem all säd.
4) Utse gisslan - såsom det utsades i gårdagens telegram.
Gör detta på ett sådant sätt att människorna på hundra versts avstånd ser, fruktar, vet och skriker: de stryper blodsugar-kulakerna till döds. Bekräfta telegrafiskt mottagandet av detta meddelande och verkställigheten.
Er Lenin.
P.S. Få fram några verkligt hårda män

Kanske är det hela ironiskt. I så fall skulle jag vilja föreslå några andra trevliga priser som den ”rika blodsugaren” Myrdal skulle kunna premiera kulturarbetare genom:

Pol Pot-priset
Eftersom den kambodjanske folkmördaren Pol Pot (som Myrdal tidigare proklamerat sin förståelse för) uppehöll en antiintellektuell linje där bildade människor var tvungna att förgöras (Hur vet man att de är bildade? De bär glasögon!) borde ett pris ges till Idoljuryn som konsekvent arbetar för att fördumma det svenska folkets musiksmak tills vi alla är överens om att Glassbilens signatur är den bästa popmusiken någonsin. I synnerhet då den framförs på ett utmanande vis av en 17-årig anorektiker med ruralt ursprung.

Hermann Göring-priset
Vem som är upphovsman till citatet ”Varje gång jag hör ordet ’kultur’ osäkrar jag min revolver” är osäkert. De flesta tror att det är Göring som sa det, men även Goebbles tillskrivs ibland citatet. Skrapar man lite på ytan verkar det dock ha sitt upphov i en pjäs(!) skriven av den övertygade nazisten Hanns Johst. Naturligtvis ska citat dock vara: ”När jag hör ordet kultur osäkrar jag min Browning”, för som a l l a vet kan man inte osäkra en revolver. Nåväl. Nu känns Göring-priset som ett mer prestigefyllt namn än något Johst-pris.
Mitt förslag till Göring-pristagare är Bert Karlsson. Om sanningen ska fram – och här tryter min fantasi möjligen något – i stort sett på samma grundval som Idoljuryn bör tilldelas Pol Pot-priset. Dock är det odiskutabelt att Bert är en mycket värdig vinnare av priset.

Kim Jong-Il-priset (före detta Kim Il-Sungs sanningspris)
Tilldelas naturligtvis producenterna bakom Året med kungafamiljen. Alla komprometterande frågor om monarkins existensberättigande i en demokrati år på 2000-talet undviks på ett graciöst sätt. Vår monarks lilla amorösa utsvävning lämnas också onämnd i förmån för traditionsenligt korvstånkande. Genialiskt.

Nicolae Ceausescu-priset
Ett pris för megalomani och självförhärligande tilldelas med fördel Jan Myrdal själv. Att ägna sig åt en karaktärslös historierevisionism med den dunkla förevändningen att ändamålen helgar medlen, skänker Myrdal detta pris som varje hycklare över hela jordklotet slickar sig lystmätet om munnen vid blotta nämnandet av. Många har känt sig kallade men bara Jan har omsatt sina världsfrånvända teser i ett pris och sedan haft det oerhörda modet att tilldela sig själv priset. Oklanderligt.

Påtaglig déjà vu

Det är ett nytt år. Det har ni säkert märkt. Ni kanske till och med har firat avslutet av det förra året och inträdandet i det nya genom att äta oxfilé och skjuta upp 6-700 kronor värt av kinesiska fyrverkerier? Hoppas det var värt det, i så fall. Man kan inte sätta ett pris på att tända eld på en stubintråd, tydligen.

Med Resorb och kebabpizza överlever man även nyårsdagen. Men sedan får det var nog. I två och en halv vecka kommer gymmen att vara överbefolkade, usla filmer kommer att ha biopremiär, en och annan gala kommer att hållas för att minnas vilket utsökt sport-film-musik-år 2010 var, och – hör och häpna – människor kommer att skriva 2010 av misstag när de ska skriva dagens datum. Så förutspår jag januari. Crazy. Vill ni ha mer? Okej.
Då tippar jag att vädret kommer att fortsätta att vara en hot-topic vid kaffemaskinerna. Iskyla kommer vara ett välanvänt ord när månaden är över. Jag tippar också att minst två av deltagarna i den kommande schlagerfestivalen kommer att frekventera löpsedlarna med någon form av skandal. Den kan dock ha skett så långt tillbaka som 1997. ”Därför rökte jag marijuana i Goa ” eller ”Så gjorde xxx abort i Slovakien med en klädhängare”.
Ett annat hett tips är att folk kommer bli fulla och göra dumma saker på lördagskvällarna: Exempelvis se på TV4 eller slå sönder en busskur.

Vårt behov av nystarter är intressant. Vi behöver nystater lite då och då, men vi vill även att de ska vara ytterst familjära. Hur förklarar man annars att en ansenlig mängd av befolkningen ser på Ivanhoe på nyårsdagen. Den var ju outhärdligt lång redan när den gick på DDR-tv, nu när den går på trean måste den ju minst vara 15 timmar lång.
Men att gå in i något nytt hand i hand med det välkända är vår melodi. Det nya året ska bli fantastiskt, hoppas allt hemskt händer någon annan, men är Ivanhoe vårt sätt att förlika oss med att ingenting någonsin förändras? Jag tror det. 2011 kommer om tio år vara omöjligt att skilja från 2010 eller 2009.
Men, säger ni, tänk om något fantastiskt händer? Ja, ni vet vad ni tänker på. Nja, fantastiska saker har en tendens att inte hända mig, men jag accepterar tankeexperimentet: Något fantastiskt händer. Kommer jag då 2025 komma ihåg om det hände 2011 eller 2010? Ja, förmodligen – Om det är riktigt jäkla fantastiskt. Men nu, i januari 2011, lever jag åtminstone i illusionen att det bästa i mitt liv ännu inte inträffat. Skratta inte! Den illusionen kommer jag inte ha kvar 2025.

Någon skrev på något socialt media på nätet att man inte ska störa sig på alla som önskar god jul och gott nytt år på Facebook. Det är nämligen bara ett sätt att försöka vara lite artig ungefär som när man säger god morgon i kontorskorridoren. Det är bara surapor som inte svarar då. Därför skulle man kunna göra ett experiment och statusuppdatera med ett ystert ”GOD MORGON” varje morgon det här året på Facebook. Vad går gränsen mellan artighet och retardation? Någonstans i mellandagarna är min gissning.
Men, det värsta är inte klyschorna som haglar under högtiderna. Det värsta är bildbevisen.

Nej, förresten, det värsta är skidåkningen på tv. Skidåkningen har helt tagit över DDR-tv. André Pops är julvärd och Magdalena Forsberg är bara dagar från att bli partiledare för Socialdemokraterna. You just wait and see.