Wednesday, December 29, 2010

Dream on

Kan någon berätta för mig var den exakta gränsen mellan sund optimism och världsfrånvänd långsökthet går?
Ni vet, det sägs att allt är möjligt om du verkligen vill. Men det är ju inte möjligt att, säg, lyfta Kebnekajse ur marken och kasta ut det i en bana runt månen. Inte ens om man skulle vilja det jättemycket.

Någonstans måste även den mest manierade livsstilscoachen, föreläsaren med de yvigaste gesterna och spexigaste liknelserna och självhjälpsboksförfattaren i de mysigaste manchesterbyxorna dra gränsen till när något blir, inte bara kontraproduktivt utan, omöjligt att genomföra. Är idén att man då ska inse att det inte är värt mödan att kasta ut Sveriges högsta berg i rymden, utan istället fokusera på något annat, exempelvis att inte bli irriterad när man köar? Eller att lära sig att fokusera på rätt saker.

Vem bestämmer vad som är rätt saker? Det gör jag. Många känner sig manade att komma med uppslag: Lärare, vänner, chefer, mellanchefer, mjölkansvarige i bamba, föräldrar, partners, vänner, Anna Skipper, Kay Pollack.
Never mind the Pollack-bollocks.

Vi är några idealister som fan inte får ro i kroppen förrän vi kastat ut åtminstone en medelstor kulle i stratosfären. Jag talar bildligt nu, bara så att ni vet. Det finns alltså ingen kulle att kasta ut, bara ett problem som är lika omöjligt att lösa. Ska jag då hitta ett alternativ som fungerar bättre? Det finns inget – Jag har grunnat i över tio år. Jag VILL verkligen ha loss kullen… Ja, ni förstår vad jag menar.

Vad är bäst: Att fortsätta drömma, eller, att acceptera omöjligheten? Drömmar må vara livets smörjmedel, men problemet är att ju fler drömmar man när desto mindre förankrad i verkligheten blir man. Å andra sidan är en själ utan drömmar fastkedjad inuti en snabbt åldrande kropp med bara Rena rama Rolf-repriser på TV4 som förströelse och intellektuell stimulans.

Låtar att spela kring tolvslaget:
The Pearlfishers – Womack & Womack
The Mighty Diamonds – Master Plan
Donna Summer – State Of Independence

Monday, December 27, 2010

Walk on

Det finns en tillsynes obetydlig ögonblicksbild som etsat sig fast i mitt minne när jag tänker på vinter och minusgrader. Händelsen utspelade sig för ungefär sju år sedan. Jag var, som det så populärt heter, mellan arbeten. Jag hade arbetat på bank i Stockholm under våren och sommaren, men var tillbaka i Göteborg för att frilansa som journalist. Vad jag egentligen gjorde var att jag skrev låtar och mådde lite halvkasst. Jag stämplade inte. Jag har faktiskt aldrig stämplat. Fråga mig inte hur det går ihop. Just den här vardagskvällen, det bör ha varit i januari, satt jag på Red Lion på Mariaplan med en brun öl framför mig och en liten påse salt- och vinägerchips. På tv:n spelade Leicester City (de hade Walker’s-reklam på tröjorna, samma fabrikat som chipsen framför mig) mot något annat bottenlag i den säsongens Premier League – Det kan ha varit Everton, men jag är inte säker. Den engelska puben i hjärtat av Majorna var ganska ödslig. Utanför fönstret ven en iskall snöig vind runt husknutarna, men inomhus i den bruna pubmurrigheten var det förhållandevis varmt och inbjudande.

På något sätt sammanfattade situationen mitt liv oerhört väl just då. På en tv-skärm utspelade sig någon form av förströelse som få människor brydde sig om. Utanför var det kallt och mörkt. Där inne satt jag *trumvirvel* ensam och dövade tristessen med alkohol och fettbildande sura snacks.
Men hur mycket jag än önskade att livet skulle bli radikalt annorlunda kände jag ändå en form av hemtrevnad och acceptans över tillvaron. Det slog mig att de ”tragiska” attributen runt omkring mig trots allt var något som jag valt själv och som jag kanske till och med en dag skulle komma att sakna – vid vissa tillfällen.

Ikväll går jag och ser en toppmatch i samma liga, med människor jag gillar, på en pub på andra sidan staden. Ingenting och allt har ändrats på sju år. Jag är precis den personen jag inte var då heller, för sju år sedan.

Tuesday, December 21, 2010

Oh, Happy Day

Det finns ett lugn och en trygghet i ögonen på dem som är religiöst övertygade. Jag kan avundas det. De säger ”Det spelar ingen roll om ni kommer dragandes med logik och vetenskap eller säger att bevisbördan ligger på mig som troende – Det är er förlust – Ni som inte tror.”

Att vara övertygad om något. Jag har varit övertygad om väldigt många saker under mitt liv. Det mesta har, utan att på något sätt försöka framstå som dramatisk, visat sig vara fel. Jag har varit övertygad om att Kiss var världens bästa rockband, att jag visste exakt hur mitt liv skulle bli vid 35 – när jag var 20, att MUF hade rätt, att Systembolagets monopol borde avskaffas, att kommersiell radio och tv var av godo och skulle komma att berika utbudet, att en lyckad lördag innefattade tecknad film på förmiddagen och massor av läsk med druvsmak.

Alla de här sakerna har varit fel.

Det är klart. Alla de här sakerna har varit subjektiva. Guds existens är inte subjektiv, även om den fasansfulla kommentaren: ”Jag tror inte på Gud, men jag tror på något” tycks föreslå det. Att ingen Gud existerar kan vara bland de första pessimistiska sanningarna man väljer att tro på. Även om religiositet nästan alltid innefattar en starkt fatalistisk grundsyn, skulle den aldrig överleva utan ett ganska stort mått optimism.

Vi vet att ingen Gud existerar. Jag vet det, du vet det. Alla vet det. Innerst inne. Försöker jag provocera nu? Nej, det gör jag inte. Människor som är bokstavstroende, oavsett vilken religion de bekänner sig till, skriver i grund och botten egentligen under på ett system av värderingar och traditioner vilka de tror är av godo oavsett vad som är sant och inte. Vad som är sant är egentligen irrelevant inom det spirituella området.

Vi vet att väldigt lite av det som står i de där gamla böckerna inte är sant. Det har inte hänt. Inga buskar har brunnit och inga hav har delat sig. Ingen gris har slaktats och återuppstått dagen efter. Ingen har flugit för nära solen och störtat till marken – åtminstone inte för att vingarna brann upp.

Men att tro på något till punkt och pricka genererar en trygghet, en känsla av ordning, något att luta sig emot. Att veta att oavsett vad som händer här i jordelivet så finns en ”plats i solen” efter döden skänker ett lugn. Jag kan som sagt vara avundsjuk på det. Det blir inte så mycket som man måste hinna med om man tror på det, vilket antagligen leder till att man hinner med mer eftersom man stressar mindre.

När jag gick i första ring hade jag en kompis som var praktiserande kristen. Jag frågade honom hur det skulle kännas om allt visade sig vara en stor lögn. Han ryckte på axlarna och sa att det inte var en lögn. Jag stod på mig, på den unga ivrige ateisten och cynikerns vis, hävdade att det inte fanns några bevis. Han log och sa att om det inte skulle vara sant skulle han ändå ha levt på ett sätt som han kunde vara nöjd med och fått en inre ro som hjälpt honom i många lägen. I hans värld fanns det ingen nedsida. Vi får ju inte något facit förrän vi dör ändå. Om ens då.

Hur kommer det sig att jag, och många ateister med mig, som inte egentligen har några moraliska åsikter om lögner blir så förbannade på att andra väljer att leva en lögn? Vi säger att det beror på att de troende försöker pracka på oss sin tro, eller ännu värre att krig startas i religioners namn. Och det är ju sant. Men det är tryggheten och lugnet vi är avundsjuka på. De förstår inte livets fasansfulla enträgenhet. Den som hade varit så ljuvlig att slippa.

Thursday, December 16, 2010

Ett moln som ser ut som en sjöhäst, del tre

I den lilla stereon på hyllan i köket i ettan i Linnéstan snurrar Van Morrison-låten Wild Honey. Maria sitter vid köksbordet och håller en halväten ostsmörgås i handen samtidigt som hon fastnat med blicken på de frostbetäckta grenarna i trädet utanför på gården. Klockan är 07.20 och hon sitter i sin rosa morgonrock och har svårt att vakna till. Kaffet ryker i muggen framför henne, men hennes tankar är någon helt annanstans. Inte hos den ensamma fågeln som sjunger i trädtoppen utanför hennes fönster, inte vid frukostbordet och inte i arbetsdagens första möte. Maria befinner sig på Sprängkullsgatan, ett par kilometer bort, tio år tidigare.

När kaffet svalnat sväljer hon glupskt halva muggens innehåll i en mun. Mackan nu på fatet, fortfarande halväten. Sminkningen och tandhygienen får komprimeras till ett minimum nu när hon igen suttit och dumstirrat bort frukosten. Hon slänger på sig en blus som inte är för skrynklig och sina dyraste par jeans som hon även hade på sig på jobbet igår. Det är tisdag. Tisdagar är veckans mest mekaniska dag. Allt ska ske av sig själv, ju mindre man tänker desto bättre. Det här tänker Maria medan hon hastar ned de fyra våningarna i trapphuset. ”Inte tänka, inte tänka” är mantrat hon vet leder till lycka om det lyckas efterföljas. Inte tänka, inte tänka, inte känna efter…

Vid spårvagnshållplatsen knyter hon halsduken hon burit med sig i handen under språngmarschen. Hon ser ettans spårvagn lämna Prinsgatans hållplats. ”En hel halvminut tillgodo”, tänker hon medan hon tar en Metro ur behållaren och gräver in hakan i den värmande halsduken. Väl på vagnen slår hon upp gratistidningen och läser rubriker och ingresser utan att reflektera över deras innehåll. Hon står och håller sig i en stolpe på andra vagnen. Vid Linnéplatsen fylls vagnen på med fler människor. Hon tränger ihop sig ytterligare och hamnar med näsan bara centimeter från en man vars tandborstning bara till en tredjedel döljer hans avskyvärda andedräkt. Vagnen saktar ned vid växeln där spåret i riktning från Linnéplatsen går samman med spåret från Sahlgrenska och står helt stilla.

Efter cirka en halv minut i stillhet, när mannen med den illaluktande munnen börjar frusta och vrida irriterat på sig, tittar Maria upp ur artikeln om vinterns populäraste färger i tidningen. Till sin förvåning märker hon att vagnen inte står vid en hållplats. Bakom sig har hon en betongvägg som utgör fundamentet i den bro som spårvagn 7 och 8 tar över Dag Hammarskjöldsleden. På högra sidan i vagnens färdriktning: träd, stängsel och en damm. På vagnen; trängsel, andedräkter, svettningar och en lammullshalsduk som plötsligt sticks och kväver.

Maria står blickstill och försöker låta bli att andas i några sekunder. Hon väntar på små ryckande rörelser som skulle indikera att vagnen sakta börjat rulla mot Botaniska trädgården. Men ingenting hände. Ekipaget stod obönhörligen blickstilla. Inuti Maria var känslorna allt annat än stilla, paniken bultar i tinningarna och inuti hennes huvud låter det som om hon stod på landningsbanan bredvid ett landande jumbojet.
Hon trycker sig förbi de tätt packade medresenärerna, fram till dörrarna som man trycker upp. De är låsta. Maria känner ingen besvikelse, men ilskan är spetsad av panik och en utdragen svordom undflyr hennes läppar: Faa-aan! Hon bryr sig inte om att folk tittar på henne, hon är knappt medveten om dem längre. Hon öppnar den lilla luckan ovanför dörrarna med texten nödöppnare och vrider om en liten kran där bakom, ett pysande ljud hörs samtidigt som mannen med den gräsliga andedräkten förvånat utbrister: ”Hördu, tjejen, vad gör du?”. Maria hör honom bakom sig, men är redan ute ur vagnen. Småstenen knastrar under en hennes fötter på ben som knappt bär henne. Hjärtat slår fort och oregelbundet men ändå lugnare än för några min uter sedan. Hon lever! Herregud, hon lever. Hon slänger upp benet över metallstängslet och lämnar spårområdet. Jackan och halsduken fastnar i staket men lossnar av hennes egen tyngd när hon ramlar ned på alla fyra i vattnet på andra sidan stängslet. Vattnet är iskallt, men hon lever. Hon klafsar längs dammens kant, det snabbast hon kan. Hon vill upp på stigen. Förlorar ena skon i det iskalla vattnet. Några änder iakttar henne noggrant från stranden på andra sidan dammen. När hon når gångbanan och med händerna på låren hämtar andan vrider hon på huvudet och ser att vagnen ett 60-tal meter bort fortfarande inte har rört sig ur fläcken.

Hon börjar gå hemåt i raska steg, eftersom hon saknar skon på vänsterfoten sätter hon bara i hälen med den foten när hon går. I huvudet redigerar hon det telefonsamtal till jobbet hon ska göra när hon sjukanmäler sig. Plötsligt illamående… magsjuka… Hon oroar sig för att någon hon känner ska ha sett hennes dramatiska sorti, men inte så mycket som hon tycker att hon borde göra. Hon är nästan helt lugn nu. Det var bara panikångest, hon höll nog inte på att dö. Inte just idag, i alla fall. Hon behövde en filt, en kopp te och kanal 9, så skulle allt bli bra. Kanske behövde hon vara hemma resten av veckan. Hon har inte bestämt sig än, intalar hon sig själv, men innerst inne vet hon att hon visst har gjort det.

Wednesday, December 15, 2010

Istället för musik: Förtvining

För några dagar sedan listade jag vad jag tycker är 2010 års bästa album. Då hade jag med Saint Etiennes julskiva. Den är i mångt och mycket ett unikum eftersom den är lyssningsbar, för att inte säga njutbar, men det motsäger inte det faktum att det är en skiva gjord av ett band på nedgång. Kanske inte kreativ nedgång, men det var många år sedan Londontrion var, för att tala med Henrik Schyffert, kattens potatis.

Tar man ett titt på de julskivor som recenseras i dagens Göteborgs-Posten behöver man inte ha läst musikvetenskap på universitetet och analyserat Hjort-Anders eller 1300-talets böhmiska kammarmusik för att inse att en julskiva är den sista utvägen när en karriär befinner sig i fritt fall. I vissa fall har karriären redan slagit i betonggolvet för att som en lealös kropp släppt från 50 meter upp studsa till på ett ganska makabert sätt. Läs följande namn och begrunda deras relevans 2010:
Tommy Nilsson, Mariah Carey, Linda Lampenius och Christer Sjögren. Vattnas det i munnen på musikälskaren?
Inte? Provsmaka följande julbord med akterseglade schlagerdonnor, melodifestivaldivor och tredjeplacerade Idolfinalister då: Malena Ernman, Sarah Dawn Finer, Måns Zelmerlöv och den streptokockstinna sillsalladen Sanna (Nielsen)/Shirley (Clamp)/Sonja (Aldén).

Vad kan vi dra för slutsatser av ovan nämnda artister och deras nya skivor? Det mest grundläggande blir ju att skivbolagen fortsätter sin enträgna – och föga framgångsrika – strategi att kränga ljudbärare till folk som verkligen inte är musikintresserade. Visst, årstiden gör att en och annan stressad sistaminuten-julklappsshoppare stoppar ned en Linda Lampenius till faster Gunilla i korgen på Ica Maxi.

Det har talats mycket om att musiklyssnarna inte längre är villiga att betala för sin musikkonsumtion hemmavid. Spelas en låt dygnet runt i en månad på Spotify renderar det upphovsmannen 72 kronor. Inte en jättebra deal, om man ser det krasst, men vad är det som skiljer Spotify från radion eller MTV (när den kanalen befann sig i sina glansdagar)? En ökat exponering borde ge ”produkten” ökad draghjälp OM produkten var något att ha. Skivbolagen har i ett par decennier nu försökt att kräma ut skivköparna genom ständiga remastringar och nyutgåvor av sviktande kvalitet. Varför ska någon köpa dem?

Genom att ständigt satsa på att sälja dagssländor som Melodifestivalen- och Idolartisters skivor med oerhört kort bäst-föredatum vid en speciell tidpunkt har skivbranschen själva underminerat musikintresset hos allmänheten.
Var finns all intressant musikjournalistik? På nätet. Vad finns all intressant musik? Just det, på samma ställe. I de allra flesta få idealistiska skivaffärer som finns kvar vill de multinationella skivbolagen fortfarande sälja konserverad gröt. Och de vill att du köper den JUST NU för att maximera och planera inkomsterna. Köp Minnahs platta just nu! Vem kommer komma ihåg henne om ett år? Då kommer den kosta 29 kronor när Åhléns försöker bli av med sitt restlager.

Men musik är, som jag skrivit tidigare, numera lättsam helg-tv-underhållning. Ingenstans tar skivbolagen höjd för att locka till sig en ny generation musikintresserade människor som får valuta för de pengar de kan tänkas vilja investera i sin musiksamling. Att bli berörd av musik är inget som inte längre är modernt. Det handlar inte om det. Det handlar om att de som vill ta musik på allvar har lättare att göra det gratis än att spendera pengar till Universal. Vilket antagligen egentligen är något bra.

Monday, December 13, 2010

Life imitating art

Chris Morris är mannen som tar allting ett varv för långt. Ni kanske tänker att Ricky Gervais, Larry David, Brian Limond eller Louis C.K. är värst i klassen. Det är de inte. Chris Morris har aldrig presenterat något han har gjort som humor. Det är helt upp till iakttagaren att kategorisera det som humor. Nästan allting han har gjort från exempelvis The Day Today, Brass Eye och Nathan Barley till långfilmen Four Lions har en starkt dokumentär prägel. Skämten, om de nu kan klassificeras som skämt, levereras alltid med ett fullkomligt allvarligt ansiktsuttryck oavsett om det är han själv eller en annan skådespelare som levererar dem.

I Brass Eye, ett fejkat debattprogram, var ett av ämnena som diskuterades ingående pedofili. Four Lions är en film om fyra brittiska jihadister från Sheffield som planerar ett terrordåd mot London Marathon.

Jämför man med de andra listade komikerna ovan, som får oss att gömma oss bakom skämskuddar och plågsamt vrida oss i soffan när vi tittar på The Office, Extras, Limmy’s Show, Louie eller Curb Your Enthusiasm är Morris alster helt befriade från gapskratt. Ofta eskalerar hans mer och mer skruvade intriger till ett klimax i tomhet och eftertanke.

Samtliga verkliga nyhetssändningar där en riktigt tragisk nyhet presenteras skulle kunna vara regisserade av Chris Morris. I en intervju med The Sound of Young America berättar Morris att han fick sparken från lokalradion efter som han läste upp alla nyheter i exakt samma röstläge. Oavsett om det gällde en tomteparad eller en tragisk olycka. I de små, små skillnaderna i nyhetsuppläsarens tonläge och hur man väljer att byta ämne i ett nyhetsprogram ligger nyckeln till Chris Morris humor. I det amerikanska radioprogrammet där han intervjuas ingående är han inte ens särskilt rolig, han framstår bara som ganska störande intelligent.

Med tanke på händelsen i Stockholm häromdagen borde Four Lions på dvd vara en obligatorisk hård klapp under granen i jul till alla som sett Karl-Bertil Jonsson en eller två gånger för mycket och känner sig redo att lämna konfortzonen.

Thursday, December 9, 2010

Burst Noel

Idag bjuder jag på några mindre relevanta populärkulturella refelektioner.

Först två braskande nyheter från populära populärmusikorkestrar:

The Ark splittras. Förlåt: CHOCKBESKEDET I NATT: THE ARK SPLITTRAS!
Men först efter att de mjölkat sin publik på en sedvanlig farvälturné. Eller om det är publiken som mjölkar bandet på turnén, det är väl så de vill se det. (De i det här fallet är skivbolaget och bandet).

Det finns bara en naturlig reaktion på det här beskedet: Jaha? Du kanske redan trodde att The Ark hade splittrats. Nej, de måste skicka ut en kommuniké om att de ska splittras. Riktiga band skickar inte ut pressreleaser och ger sig ut på oändliga farvälturnéer. Riktiga band imploderar i ett svart hål av ovänskap, musikalisk likriktning och missbruk. Om man aldrig officiellt går ut och lägger ned bandet behöver man inte heller skämmas när man återförenar det åtta-tolv år senare, men då kan man ju förstås inte heller kräma ur folk pengar för farvälturnén.

Kommer The Ark saknas på den internationella popscenen? Nej. Kommer The Ark saknas på den svenska popscenen. Hm, ja, kanske. Eller nej, det kommer de inte. Men de lämnar ett radband av trevliga poplåtar bakom sig. Till exempel den där Calleth You, Cometh I (opretentiös titel) och den där… öh… ja vad den nu heter. Det är inte det sämsta, att lämna några fina bitar bakom sig alltså.

Dagen innan Ola Salo bestämde sig för att hans ego inte riktigt rymdes i den tvångsjacka som är The Ark meddelade hårdrocksbandet Judas Priest att de kastar in, eller eventuellt – hänger upp – handduken. Men först ska de naturligtvis turnera östeuropeiska ishallar och sälja t-shirts. Kommer de att saknas då? Ja, men de har ju på sätt och vis saknats sedan 1990 redan som det är.

Vi byter spår här. Jullåtar!
Trots att Saint Etienne precis släppt ett riktigt bra album med poppiga jullåtar känner jag att det är svårt att hitta bra poplåtar med jultema. Darlene Loves Christmas (Baby Please Come Home) finns visserligen och Everything But The Girls 25th December träffar också rätt. Men det finns egentligen bara en låt som du verkligen behöver id et här sammanhanget. Jag tänker naturligtvis på Malcolm Middleton och Burst Noel. Alla låtar vars första textrader lyder ”Last year I got nice for Christmas / Stayed at home and no one missed us / Lying on her bathroom floor / I don’t want to ‘ho-ho-ho’ no more” är bra. Särskilt om de följs av att ett juligt men dystert klockspel gör sitt inträde i låten.

Tuesday, December 7, 2010

Ett moln som ser ut som en sjöhäst, del två

Rune hade fortsatt sin promenad förbi Packhuskajen och ned till Järntorget. På pressbyrån hade han köpt ett paket Tenor innan han hoppat på treans spårvagn och åkt till Olskroken och bytt till buss 17. På den satt han nu. På en plats bakom främre mittdörrarna bakom en plexiglasskiva på vilken en vandal hade skrivit den något mystiska sloganen ”GY – Mycket tyngre” med svart tuschpenna. Rune läste den gång på gång medan bussen krängde upp för backarna mot Björkekärr utan att begripa vad det betydde. Det gjorde honom lite irriterad. Det var inte bara själva vandalismen som gjorde honom upprörd. ”Varför skriver man något som inte kommunicerar något till 98 procent av dem som läser det?” Han visste inte om fler en två procent av de passagerare som suttit på hans säte och läst meddelandet förstod vad det betydde, men han gissade att så få gjorde det.
När han var ung ristade man sitt eget och flickan man åtråddes namn i ett träd. Sedan var det bra med det. Inga fler romantiska gester och inga fler förstörelselustar, om man bortser från att många förstörde sin ungdom genom att skaffa ungar som 18-åringar. Fast ungdomen var inte så mycket att förlora då, tänker Rune. Han hade å andra sidan aldrig skaffat några barn alls. ”Skaffat” (Rune skrattade till åt uttrycket så att den unga flickan på platsen bredvid slängde en blick som sa ”Typiskt mig att hamna bredvid en alkoholistgubbe”). Man skaffar ny tv, eller möjligtvis en hund, men barn… Hur skulle han ha burit sig åt? Man måste ju skaffa sig ett fruntimmer innan och sedan… Rune hade ingen lust att tänka på vad han hade behövt göra sedan.

När Rune klivit av bussen fick han tränga sig igenom en klunga med flickor i 15-årsåldern som svärmade kring busskuren. Det tycktes inte lägga märke till honom. Han forcerade sig igenom överdimensionerade dunjackor, bubbelgumsdoft och gälla röster. Men Rune var ingen surgubbe, han var ingen snuskgubbe heller, han var en oansenlig gubbe. En sådan som 15-åriga flickor sveper förbi utan att reflektera över, som en tegelvägg. Själv gjorde det honom inget att han varit tvungen att trampa i en vattenpöl nedanför trottoaren för att den färggranna skaran uppehöll hela trottoaren, ändå hade de lyckats passera honom på båda sidor. Rune blev ändå glad av unga människor. Han önskade att han hade fått följa med dem dit de nu skulle – ingenstans, med största sannolikhet – och ägna eftermiddagen åt planlöst babbel och simma ryggsim i känslan av att ingenting är omöjligt.
Han slängde en lysten blick efter tjejgänget som försvann nedåt backen, inte på sexuellt sätt – sådan var han inte, utan på ett ömhetstörstande vis. Hade han kunnat lära dem något? Hade han haft någon visdom att ge med sig av till dem? Vad hade han kunnat lära sig av dem, eller snarare, blivit påmind om? Att vänskapsband blir mindre viktiga ju äldre man blir. Att ord bara är luft eller svart bläck på vitt papper. Han hade inte velat vara cynisk, eller fått höra något cyniskt av dem heller.

På soffan, med den röda filten över knäna och en kopp te i handen. Tv:n stod på utan ljud samtidigt som han lyssnade på P1. På bordet framför honom stod en skål med två apelsiner i. Han ville inte han någon men tog en ändå, så att de inte skulle förgås. Skalet var hårt och lossnade i små, små bitar som han la på ett reklamblad från Siba som låg på bordet. Det gjorde honom ingenting att frukten var svår att skala. Det gav honom något att göra och tid, det hade han i överflöd. Utanför fönstret föll snöblandat regn till marken. Rune hade tagit in trasmattan som han brukade ha på golvet på balkongen (så att det skulle bli lite varmare om fötterna när han gick ut i strumplästen) redan i början av september. Det kändes skönt att den var i varmt och tryggt förvar i källarskrubben nu, så att han inte skulle drabbas av våta fötter om han glömskt klev ut på balkongen och mattan efter att det hade regnat, exempelvis ikväll. Man kan ha tofflor på balkongen istället, tänkte Rune, tofflor som man inte är så rädd om. Han var nu sölig om fingrarna efter dissekerandet av citrusfrukten. Han kvävde en tanke att torka av händerna på filten och reste sig för att gå mot hushållsrullen i köket. Han tog med sig skalbitarna och den droppande deformerade fruktköttsklumpen.

Friday, December 3, 2010

Årets bästa musik

Nej, ingen Kanye West. Inga These New Puritans, under inga omständigheter något The National och verkligen inte någon Robyn heller.
Robyn, förresten; De som känner mig väl (och har känt mig länge) vet att jag faktiskt vurmade ganska mycket för henne på 90-talet, när inte så många musiksmaksriddare ville ta i henne med tång. Nu har hon lyckats med att bli både bred och kreddig, men hennes musik har ärligt talat blivit helt ointressant. Jag vet att jag har rätt här. Robyn är ett bra affischnamn för ett självständig, begåvad och ultrahipp ung kvinna. Men hennes bästa musik är inte gjord de senaste sju-åtta åren. Hennes tillskrivna fingertoppskänsla påminner ganska mycket om Madonna i slutet av 90-talet när både kritiker och en bred publik älskade sönder hennes larviga Ray Of Light-platta, som ackompanjerades av fuskfuturistiska och asien-newageiga videos regisserade av någon som kallade sig Stakka Bo. Men nog om Robyn.

Vilka är då årets tio bästa plattor? Är det ens intressant? Det har gått upp för mig att människor i allmänhet hellre öppnar chokladkalendrar och twittrar om glöggmys än med elitistiskt styv överläpp listar årets bästa musikstunder. Förståeligt, naturligtvis, men inte desto mindre sorgligt nu när exempelvis Spotify gör att musikupplevelserna kan vara så nära… och billiga.

Hedersomnämnanden går till the Autumn Defense (en besvikelse med tanke på tidigare storverk, men fortfarande bättre än all your run-of-the-mill alt-country-skit), Lloyd Cole (föredömligt urtrist och lysande på samma gång), Brian Eno (få plattor har gjort mig så arg som hans hyperpretentiösa nya skiva, vilket fått mig att fortsätta lyssna och, faktiskt, till slut anse att plattan är… ”bra”), Paul Heaton (som alltid är Paul Heaton – på ont och gott) och Sades tidlösa fish n’ chips-soul.

10. Silver Columns – Yes And Dance
Jag såg mannen som driver Fence Records webshop, kallar sig The Pictish Trail och som utgör ena halvan av Silver Columns på ett ytterst glest befolkat Parken i Göteborg förra året när han var förband till Malcolm Middleton. Utrustad med diverse synthar, en Gibson Les Paul, en utomordentlig sångröst och en skev humor som han framförde på en dialekt så bred att den knappast rymdes i hans pyttelilla kropp, bjöd han helt ensam på storartad elektronisk popunderhållning. Silver Columns låter ungefär som det jag hörde då: Det är hemvävt och tv-spelsretro, men också själfullt och svängigt. Musik som hela tiden närmar sig kitsch, men som om man skrapar på ytan är något så ovanligt som dansmusik med begåvade texter.

9. Ghost – Opus Eponymous
Om någon inför det här året hade sagt till mig att årets svenska nykomlingsband skulle vara ett outtalat ironiskt satanistiskt pop-black metal-band hade jag nog avfärdat personen i fråga som chalmerist, eller åtminstone, serietecknare. Men ställd inför Ghosts debutplatta är det bara att inse att utvägen från den ”extremismens återvändsgränd” som all hård hårdrock inte kunnat backa ur i snart 20 år – det går inte att spela hårdare, snabbare eller tyngre eller dyrka satan lite mer än föregångarna – heter: riktiga melodier, starka låtar, mindre dist och skönsång istället för löjeväckande growl framstår det hela som lite mer begripligt. Men bara lite.

8. Tunng – … And Then We Saw Land
Det är lätt att tro att Tunng är ett av alla de brittiska band som är lite för coola för sitt eget bästa och vars musik i bästa fall ackompanjerar en shoppingstund i en hip klädbutik, på väldigt lagom volym. Termen ”Folktronica” är ju dessutom direkt hälsovådligt i all sin konvulsionsframkallande pretention. Men Tunng nöjer sig inte med att gör sval reklamfilmsmusik vars bäst-före-datum passerat innan halva låten spelats. De har låtarna och en långhårig drufs på nylonsträngad gitarr som ger hela anrättningen en sympatisk touche av ödmjukhet, intelligens och korviga raggsockor.

7. Magic Kids – Memphis
Det här med indiekollektiv är inte min grej. Nu är jag inte säker på att Magic Kids är ett sådant, men det sällsynt usla bandnamnet och de få bilder jag sett på dem tyder på det. Tur då att de besitter en närmast prefabsproutsk charm och en sådan uppriktig förtrollning inför 1960-talets bästa låtskrivarhantverk. De stannar inte bara vid att lite slött banka igång det gamla Be My Baby-trumkompet och gömma sig bakom gigantiska halvakustiska gitarrer. Memphis låter 60-tal men utan att man behöver ta ordet pastisch i sin mun.

6. Charles Lloyd – Mirror
Memphis-bördige Charles Lloyd ägnar sig väldigt lite åt den sortens stånkiga rhythm n’ blues som man oftast förknippar med staden. Hans version av jazz sker i mötet mellan nytt och gammalt, tradition och nyskapande och, ursäkta formuleringen, svart och vitt. Det ”vita” står det tyskt strikta skivbolaget ECM för. Versionen av Beach Boys ”Caroline, No” är sublim.

5. Saint Etienne – A Glimpse of Stocking
Så fick till och med Edberg* jul-feeling till slut…

4. Tracey Thorn – Love And Its Opposite
Everything But the Girl är förmodligen världens mest underskattade band. Därmed är det väldigt glädjande att duons absurt sympatiska kvinnliga äkta hälft upplever en riktig succé-comeback.
Tracey Thorn gör fullvuxen kvinnlig popmusik som aldrig någonsin faller i det baktunga gälivarehäng-sväng som mycket gubbrock gör. Dessutom har hon världens bästa sångröst och är en alldeles strålande textförfattare.

3. Håkan Hellström – 2 steg från Paradise
Först och främst: Den makalösa hypen och kärleksbombandet som Håkan möter överallt, förutom i människor med små hjärtans brev till insändarsidor, är alldeles oerhört välförtjänt. Håkan räddade inte bara svenskspråkig popmusik, vad han gjorde är snarare att sätta jetmotorer på segelflygplan. Svenskspråkig popmusik innan år 2000 var i bästa fall halvknasigt skämt (bob hund) eller ett tonsatt självmordsbrev (Eva Dahlgren et consortes).
2010 är Håkan Hellström Sveriges största och mest originella popstjärna. Han gör vad han vill och, med hjälp av i första hand Björn Olsson, gör han det väldigt bra. Stora delar av 2 steg från Paradise är precis så briljant som en trollbunden kritikerkår vill göra gällande, men den är trots allt bara Håkans tredje bästa platta.
När Håkan lyckas vässa de vuxna texterna (vilket han snart kommer att göra) så att de blir lika sylvassa som de post-juvenila eposen på hans debutskiva kommer han att överträffa sin debut och sitt vilsna mästerverk Ett kolikbarns bekännelser, därmed inte sagt att hans nyfunna självförtroende inte klär honom alldeles utmärkt. Men än har han faktiskt inte gjort det.

2. Teenage Fanclub – Shadows
Teenage Fanclub bör vara världens minst cyniska band. Med tanke på deras rötter i det tidiga nittiotalets mest nihilistiska slackerkultur är det onekligen en ganska stor bedrift. I år 20-årsjubilerade bandet med sin bästa skiva till dags dato, det må vara en liten förvrängning av sanningen, men jag håller fast vid den ändå: Teenage Fanclub är ett av få band som fortfarande blir lite bättre för varje nytt album de släpper. Dessutom är Sweet Days Waiting årets låt och Gerard Love årets mest skönsjungade Asperger-personlighet.

1. Steve Mason – Boys Outside
Många människor har känt sig kallade att tonsätta sin depression. Få personer har dock lyckats göra det lika... bla, bla.
Steve Masons tidigare grupp Beta Band betydde aldrig ett dyft för mig. De var den typen av trevlig poporkester som spelade trevliga poplåtar av vilka det går 13 på dussinet, oavsett vad Nick Hornby har att säga i frågan.
Steve Mason hoppade av Beta Band släppte någar besynnerliga skivor under märkliga alias och försvann… För gott, enligt egen utsago. Det stämde inte, som tur var.
Med ett album så blankpolerat att det borde framstå som sterilt kryper han så nära som musik någonsin kan göra. Texterna, i synnerhet den djupt obehagliga I Let Her In, har mer att göra med kardialkirurgi än med normal poplyrik.
Steve Mason har lyckats tonsätta den klassiska Monty Python-sketchen ”Chocolate frog” där en konfektyrproducent grips av polis eftersom företaget bland andra märkliga godsaker lanserat en pralin där kinderna genomborras av sylvassa fjädrar – ever so gently – när man sätter tänderna i den.

Thursday, December 2, 2010

Identitetsstöld/Identitetskris

I en av mina absoluta favoritfilmer, Office Space, heter en av karaktärerna Michael Bolton. Han plågas av det faktum att dela namn med den hårfagre smörsångaren som han föraktar, men är tvungen att låtsas gilla när företaget han arbetar på hyrt in effiktivitetscoacher som blir eld och lågor över att någon har samma namn som deras favoritartist. När en av Michaels vänner undrar om han helt enkelt inte kan ta att byta namn svarar han: ”Why should I change my name? He’s the one that sucks.”

När min kompis Ola igår gjorde mig varse om att det finns en annan kille vid namn Henrik Edberg som har en blogg gjorde det naturligtvis intresserad. När jag googlade mitt egna namn fick jag mycket riktigt se den: The Positivity Blog. Så här lyder Henrik Edbergs programförklaring: “I write about improving your social life, health, happiness, productivity and general awesomeness.”
Han har 40500 subscribers. Jag har tolv (tack Martin). General awesomeness…

Jag tänker inte läsa min namnes blogg (han har gett ut en e-bok också!). Inte just nu i alla fall. Det gör för ont och chocken har inte lagt sig riktigt ännu. General awesomeness.

Kanske tar jag mig själv på väldigt stort allvar nu men jag kan ännu inte riktigt se humorn i det makalöst ironiska faktumet att någon som heter exakt som jag författat något som heter The Power Of Positivity. Jag förstår på ett intellektuellt plan att det är jätteroligt, men just nu känner jag mig tom och smutsig. Henrik, om du läser det här (vilket du naturligtvis inte gör), din blogg har just sänkt my social life, health, happiness och productivity till en väldigt låg nivå. General suckiness.

Igår kväll, en bruten och lite berusad man, planerade jag att byta efternamn till min mors flicknamn. Idag: stoiskt trots. Det är fan inte jag som suger. Det är inte jag som ska byta namn. Eller rättare sagt, jag försöker inte dupera lättlurade suckers att livet inte suger… ibland

Kvällens musiklyssning:

The Jesus & Mary Chain - The Power Of Negative Thinking


Franke - Optimismens hån


Morrissey - Oh, Phoney